Intervention! TV-Listan slutar cold turkey!

TV-LISTAN SLUTAR COLD TURKEY!

TV-Listan såg "Freddie" igår på Kanal 5 och insåg att det är dags för en lång paus. Fy fan vad hemskt det var. TV-Listan älskar sin tv men nu får det vara nog med bloggen för ett tag.

Tack alla som läst och följt TV-Listan. Speciellt Weird Science som såklart varit en förebild. Veckan efter rekommendationen sköt besökandet i höjden... vilket ledde till svår prestationsångest och total tystnad under en lång period. Jobbigt sånt där.

Sista tipset kommer från Maky, som i sin tur fått det från Neil Strauss (vem annars i dessa dagar):
Har tv-listan skrivit om Intervention? Neil Strauss, som vi käkade middag med i går, kallade den "the best fucking thing on tv right now, man". Jag beställer as we speak

ps. håll utkik efter den nya tv-sidan på cafe.se (inom kort). TV-Listan råkar veta att det blir DNS i tv-djungeln. Nej - nu är det dags och gå hem, sjukskriva sig, och kolla på Vita Huset säsong 5 & 6 hela helgen. Gradvall har förövrigt fel...

Förtydligande:

Kanal 5's säsongsavslutning av Invasion är egentligen bara mid-season. Avsnitt 12 av 22. TV-Listan kan bara anta att det beror på att vi ligger så nära USA (som har fyra avsnitt kvar av säsong 1 - tack Michael). Resten sänds förmodligen i höst... men med tanke på de nedåtslående tittarsiffrorna nu under våren så kan man anta att sändingstiden är i farozonen (även om den redan idag inte är den bästa). Men - det viktiga och intressanta är alla kommentarer om att Invasion under andra halvan faktiskt blir bra på riktigt. Ingenting (nästan) skulle göra TV-Listan gladare än om det är sant. Hur som helst så ska fortsättningen naturligtvis följas nu den återupptas.

Tillsvidare ser TV-Listan fram emot avsnitt 3 av Surface - på Canal Plus onsdag kl. 22.00.

Music Supervision is the new jag-vill-jobba-med-MEDIA

Starten på andra säsongen av Grey’s Anatomy kändes genast en aning avslagen och förutsägbar. Vilket inte på något sätt betyder att serien inte är sevärd. Precis som OC och Desperate Housewives är Grey’s Anatomy en serie som TV-Listan ”tvingas” se för att bibehålla någon slags maktbalans i tv-soffan. Det positiva är att det därför är fullkomligt riskfritt att både följa serien (och smyggilla den lite) och samtidigt överlägset kritisera den. Detta eftersom att TV-Listan inte själv behöver trycka på 5:an klockan 21.00 varje tisdag och onsdag. Men så här är det: Varken Grey’s Anatomy eller OC är i ärlighetens namn speciellt bra längre (Desp. Housewives är direkt hemsk!)... men det skapas en massa pinsamma, märkliga och lustiga situationer som i sin tur skapar fniss bakom skämskudden. Och det är ju alltid trevligt. En annan, på riktigt, cool grej är den medvetna satsningen på musiken och framförallt insikten om att rätt låt vid rätt tillfälle kan hjälpa en serie att växa långt utanför det normala. Samtidigt bygger just musiken relationer med fansen på ett sätt som inget merchandise i världen kan göra. Via ABC.com’s Grey’s-sida kan man klicka på ”Music Guide” och få både spellistan för varje program och dessutom en relevant kommentar om sånt som rör låtvalet, artisterna och annat relaterat. Det finns även en "Music Cast" där besökaren kan provlyssna och få specifika kommentarer för varje spår! Det känns OTROLIGT 2006. I avsnitt 2, "Enough is Enough", medverkar bland annat Brandi Carlile (Red Ink/Columbia) och även om det inte på något sätt är en personlig favorit så tyder det ändå på en viss koll. Det verkar vara ett grymt kul jobb och det skulle inte förvåna TV-Listan om Music Supervision is the new jag-vill-jobba-med-MEDIA och således ett ämne på landets medieutbildningar inom kort. Hur som helst - läs nedanstående kommentar av Alexandra Patsavas, Music Supervisor på Grey's Anatomy, för att förstå passionen och engagemanget som ligger bakom seriens soundtrack:

Since the show first aired last Spring, I have been getting a number of emails from Grey's Anatomy music fans about getting into the business of Music Supervision. Many of the inquiries are about which college classes to take, what the best companies are to work for and most often -how I got started. So here goes….

It seems obvious, but to be a music supervisor you really really have to love music. And I mean love it in that "my life would be a big dark room without it" kind of way. In college (as a political science major) at the U of Illinois, I worked as an independent promoter booking live acts and bringing them to campus venues and bars - They Might Be Giants, Camper Van Beethoven, Jane's Addiction and Smashing Pumpkins were some of the acts. This was in the late 80's so these big bands were just starting out at the time and were playing small college venues. I left Illinois to work at Triad Artists (big talent agency) in the mailroom and then at BMI in the Film/TV department. At BMI, I was first exposed to music in film and got to work closely with composers, music supervisors, music editors and observe how music actually made it into film. I focused on getting a music coordinator gig and was lucky to be hired by Paul Di Franco at Concorde Films. Concorde was the legendary B Movie Producer Roger Corman's film company and Paul taught me all the basics about spotting sessions, clearance work and negotiation in my 3 years and 30 projects at the company. In 1998, I started Chop Shop Music Supervision and have worked supervising both film and TV projects.

ps. i säsongens sista avsnitt hörs årets grymmaste låt - Gnarls Barkleys "Crazy". Programmet sändes den 4 februari i USAvilket betyder att "Crazy" placerades i programmet lååååååååångt innan den ens var påtänkt som internationell hit. Det, tycker TV-Listan, är exakt vad som menas med koll. Nu är det anledningen till att DU ska köpa en Hultsfredsbiljett.

Jaha, och sen har vi Criminal Minds som TV-Listan ville tycka om, men det gick helt enkelt inte. I ärlighetens namn var det svårt att ena komma förbi ”Greg” (Thomas Gibson som spelar Greg i den ganska jobbiga men märkligt långlivade Dharma & Greg… och nu alltså gestaltar special agent ”Hotch” Hotchner) gå omkring och vara cool. Det fungerade inte för mig. Dessutom var det inte speciellt spännande eller läskigt... och hur är läget med alla meningslösa citat? Mycket gnäll – och visst, den ska få flera chanser – men TV-Listan tvivlar starkt!

ASSMAN = BAKTOK

Säsongsavslutningarna har duggat tätt i veckan. Sista avsnittet av Invasion (någonsin?) var onekligen en liten besvikelse, men det orkar TV-Listan knappast ens bry sig om. Avslutningen gjordes uppenbarligen i förhoppningen att det skulle gå att bygga vidare och inga tillfredsställande svar eller förklaringar erbjöds. Det blev bara konstigt. Men men, det här är/var definitivt en serie som det går att leva utan.

Invasion betyg: 6,5/10

Chappelle’s Show säsong 1 avslutades på SVT igår. Och fast TV-Listan redan sett och skrivit om både säsongen och avsnittet så är det ändå lika roligt att varje gång. Ungefär som Seinfeld. På tal om Seinfeld så upptäckte TV-Listan sent igår natt ytterliggare en anmärkningsvärd och minnesvärd översättning. I ett av de absolut bästa avsnitten någonsin, Fusilli Jerry, får Kramer fel nummerskyltar till sin bil – specialbeställda skyltar som säger ”ASSMAN”. ASSMAN är ett jätteroligt ord, ingen tvekan om saken… men den svenska översättningen BAKTOK är inte riktigt lika skarp. Baktok? Är det någon som ens förstår vad det ska betyda? En tok som gillar bakar? Det förstör nästan hela avsnittet när man väl börjar tänka på det.
Hur som helst så är det sista avsnittet av Chappell’s Show väldigt bra, med interracial-versionen av Trading Spouses, O’Dweeds och Blackstars framträdande ”What’s Beef”. Kung helt enkelt.

Chappell’s Show säsong 1 betyg: 8/10

Nu till det viktigaste – The Wire säsong 3. I en serie med så många starka karaktärer (som utvecklas och växer), grupperingar (med interna föränderliga hierarkier) och politiker som intrigerar och skyddar sig själva först har det verkligen hjälpt att ha ett organisationsschema. Speciellt inledningsvis. Så här direkt efter det sista avsnittet infann sig en känsla av otillfredsställelse och frustration. Som att allting slutade exakt som det började. Förmodligen är det exakt det, den allmänna hopplösheten, meningslösheten och det faktum att det inte finns några enkla snabba svar eller lösningar, som man kommer att älska mest när man ser tillbaka på det hela om någon vecka, men just nu känns det som att man blivit lurad på konfekten. Ingen vann, utom möjligtvis ur ett kortsiktigt perspektiv, Marlo. Och på samma sätt, fast på ett mer bitterljuvt sätt, McNulty i och med att Stringer försvann. McNulty som även tröttnade på sig själv och lyckades komma till någon slags självinsikt till slut. Omar fick sin hämnd och fortsätter att vandra ensam i staden som en våldsam antihjälte fylld med passion, empati och en märklig insiktsfull och rättrådig syn på rättvisa.

Eftersom att The Wire nästa borde ha ett eget betygssystem så är det enklare att jämföra med tidigare säsonger. Så här ser den interna listan ut:

Säsong 2
Säsong 3
Säsong 1

Nu ser Tv-Listan fram mot säsong 4 och enligt hbo.com ska det handla om: With the Barksdale investigation concluded, the fourth season of THE WIRE will expand its focus to include a look at the role of the educational system in an urban environment. Det låter helt perfekt!

There is something in the water

Det tristaste hittills i år, förutom att det allsvenska tv-avtalet inte är klart, är att Canal Plus under året inte lyckats fylla sin omtalade och tidigare smått fantastiska kl. 22.00-slot med nya bra serier. Titta bara på veckans tablå:

Måndag: Carnivále (repris)
Tisdag: Monk
Onsdag: Surface (mer om Surface nedan)
Torsdag: House
Fredag: Queer As Folk (den amerikanska versionen från 2000)

Ja, det är väldigt svårt att kontinuerligt ersätta superserier som Entourage, The Shield och Six Feet Under… men någonstans måste det dras en gräns. Nu när ROME dessutom är borta så finns där ingenting kvar. Repriseringen av Carnivále känns tveksam och lite desperat. Queer As Folk är visserligen fortfarande utmanande i sin... öppenhet, men en serie från 2000 är knappast något man marknadsför kanalen med. En annan sak man snart upptäcker är att skådespeleriet inte är seriens starka sida. Och om det nu är så att Canal Plus verkligen ska visa alla fem säsongerna så lär vi få dras med QAF på fredagar ett bra tag framöver. Monk, nu på säsong fyra, är så vansinnigt tråkig att den egentligen inte ens bör få ett omnämnande. Kvar finns fantastiska House… och det ett enda nytt glädjeämne: Surface, som nu äntligen startat på onsdagar.

De två avsnitten som TV-Listan sett av Surface var delvis riktigt bra. Ja, ljus flyger över himlen och landar i havet och ja, en man som är nästintill död efter kontakt med den ”okända livsformen” tillfrisknar på ett oförklarligt sätt… men det här är inte Invasion. Surface utgår från tre olika personer som på olika sätt och av olika anledningar börjar undersöka vad det egentligen är som händer under ytan och varför militären mörklägger alla spår. Det finns ett par smågrejer som stör lite (exempelvis smarta överdrivet kreativa babblande barn) och emellanåt får serien att kännas som ET, men det tonas förhoppningsvis ned i kommande avsnitt. Jämför man ändå Surface med de andra science fiction-serierna som visats under det senaste året så känns den dyrare, mer realistisk (!) och oerhört mycket otäckare. Produktionen känns påkostad och det finns ett par scener redan i det första avsnittet imponerar. Dialogen och skådespelarna är också övervägande bra, speciellt Lake Bell (som bl.a. gjort Boston Legal tidigare) även om det som sagt ibland spelas över på sina håll. Slutscenen i avsnitt två (som sänds nu på onsdag) är helt sjukt cool och chockerande, som Hajen x 1 000 ungefär, och när TV-Listan väl sett den så var det kört. Nu måste den här serien följas.

They drew first blood... they drew first blood.

Tre saker om torsdagskvällen:

1. First Blood är verkligen en sjukt bra film. Trist att de trettielva uppföljarna förstörde hela grejen.
2. Invasion är bättre än sina tittarsiffror.
3. House levererade ett av de svagare avsnitten hittills.

Eftersom att det här inte är Film-Listan så hoppar vi direkt till punkt två och tre.

Invasion är en favoritserie här på TV-Listan. Förmodligen inte på topp 10-listan när året ska summeras, men trots allt den perfekta avslutningen på torsdagskvällen. TV-Listan gillar den sena sändningstiden och det faktum att det bara tycks bli en säsong. Någon skrev en kommentar här, för ett tag sedan, någonting i stil med att Invasion börjar ganska segt men ungefär halvvägs in i säsongen så tar det fart på allvar. Förutom att TV-Listan gillade serien från dag 1 är det bara att hålla med, igår var det helt plötsligt väldigt dramatiskt och nu gäller det att hänga med känns det som. Tidigare har man trots ett par missade avsnitt inte haft några problem att snabbt komma direkt in i handlingen, men som sagt - nu händer det grejer.

Invasion (hittills): 7/10

Förutom en av de bästa replikerna i House hittills: Wilson I know you’re in there, I can feel you caring, så var det ett ganska trist avsnitt. Eller, var det verkligen det? Ok - om vi börjar med Stacy och House: Hela försoningssoppan slutade med att House fattade beslutet, att inte återförenas, åt Stacy (I can’t make you happy) på ett sätt som TV-Listan ansåg borde ha framkallat ett raseriutbrott. Speciellt med tanke på att Stacy just meddelat att hon tänkte lämna sin man för House. Vad gör hon nu? Åker hem och försöker lappa ihop sitt förhållande med den sinnessjukt menlöse Mark (som av någon outgrundlig anledning söker upp House av alla människor för råd)? Knappast. Alla förlorar, på ett miserabelt och inte så trovärdigt sätt. Alla utom möjligtvis Wilson som fick lägga fram sanningen om House; som gick ut på att House tror sig behöva sin olycklighet för att bevara sin edge… vilket enligt Wilson naturligtvis är hel fel. Jaja, det bästa är i alla fall att Stacy nu är borta, för den här gången

Camerons HIV-test kändes först bara som att det fanns där för att skapa dialog. Ända tills House mycket elakt (två gånger faktiskt) först lurar henne att ta testet och sedan öppnar svaret och droppa en sarkastisk lustighet helt på Camerons bekostnad. TV-Listan älskar i och för sig när House går över gränsen så att man för en sekund tycker genuint illa om honom. Det är skillnaden.

En grej som inte gör någonting för serien längre är skämten om att Foreman måste ha varit biltjuv/knarkare/langare etc. Fingertoppskänslan är inte där längre och nu känns det bara meningslöst.

Jo, det var ett ganska trist avsnitt. Som trots allt ändå var ganska bra. Betyg: 7/10.

Redemption Lamar, Redemption

Vänta lite nu! Exakt vad var det som hände alldeles nyss? Fick vi precis se den ultimata The Wire-scenen utspela sig på en gay-bar? Medan den ordinarie handlingen fortskrider fladdrar, bara för ett par sekunder, en påtagligt berusad, något tufsig och fullständigt malplacerad Deputy Commissioner Rawls förbi i bild. Något ur fokus! Hur snyggt var det? The Wire slutar aldrig att överraska och det är såna här scener som tar det hela till 10/10.

Hade TV-Listan bara fått se Greken promenera in i bilden så hade lyckan varit fullständig, och serien naturligtvis förstörd så det får man egentligen inte ens önska. Istället är allting precis så perfekt som det ska vara när bara två avsnitt återstår av säsongen. Alla mot alla: Omar mot Avon, Stringer (som förtvivlat försöker vara större än sin omgivning) mot Marlo (antar vi väl, efter avrättningen av Devonne), Avon mot alla, Brother Mouzone mot Omar… etc. Och det spelet, avrättningar och droger aside, är inte tillnärmelsevis lika smutsigt som det politiska och polisiära.

Topp 3 just nu:
Deputy Commissioner Rawls
Brother Mouzone
Major Colvin

What's up med ER?

Säsong 12 har på ett "lustigt" sätt blivit uppdelad på TV3 och den andra halvan av säsongen är nu alltså igång. TV-Listan kan bara anta att de resterande avsnitten (253 till 267) ska gå nu de kommande veckorna. Men vem vet? Å andra siden är är ER verkligen värre/sämre än någonsin förr. Vad i helvete vad det som hände igår tillexempel? "The Human Shield" startar med att flera poliser skjuter mot en kidnappare som BÄR DET KIDNAPPADE BARNET I FAMNEN. Hur känns det egentligen? Och efter att de skjutit både kidnapparen och den kidnappade flickan (!!!) så kommer de fram till den lilla tjejen och bara: ta det lugnt vi ska hjälpa dig. Vi ska hjälpa dig? Vi ska hjälpa dig??? Ni har precis skjutit mig!

Strax efter bärs flickan in på bår, som sagt skjuten rakt i bröstet. Är hon chockad? Skriker hon? Gråter hon? Har hon svimmat av smärtan? Nej, hon ligger och frågar efter sin nalle. Vi hörs!

Under tiden har charmige doktor Ray haft sex med en 14-årig flicka (med klamydia!). Det är såklart inte ok någonstans i världen, speciellt inte i konservativa USA och extra speciellt inte om man är doktor. Och vad fan - vilken 25-årig läkare vill egentligen ligga med en 17-åring (eller hur gammal han nu trodde att hon var)?

Helvete vilket värdelöst avsnitt. Från förra veckan ökade tittandet och det ligger nu på ca 475 000 pers. TV-Listans modiga gissning är att ER tappar rejält till nästa vecka. Antagligen går de flesta till CSI Las Vegas - som redan nu krossar allt med 650 000 tittare. Se det som en indikation på vilken kanal som "händer" just nu.

Betyg: 2/10. HEJ DÅÅÅÅÅ ER.

I left my wallet in El Segundo

Yeah, I left my wallet in El Segundo
Left my wallet in El Segundo
Left my wallet in El Segundo
I gotta get, I got-got ta get it

Ja det är sant. TV-Listan har äntligen fått Sleeper Cell, dvd-boxen, och har spenderat helgen med den 10 timmar långa serien. Det finns massor av saker att säga och tycka om Sleeper Cell. Om temat och hur det behandlas, om de udda karaktärerna som på något sätt formar den terror-cell som ska förgöra så många som möjligt i Los Angeles, om dialogen och trovärdigheten.

Dessvärre sitter det inte en teolog och skriver dessa rader. Inte heller finns lusten (eller, eh, kunnandet) att ge sig in något slags politiskt/historiskt resonemang om de bakomliggande anledningarna till spänningen mellan USA och de islamistiska länderna i mellanöstern och östra Asien. Självklart spelar allt detta in när man ser serien, men i grund och botten räcker det med att Sleeper Cell är mycket välgjord och relativt spännande serie som behandlar ett mycket nutidsorienterat ämne. Det räcker så. Dessutom har Weird Science redan skrivit den perfekta artikeln om serien, och den hittar ni här.

Egentligen är det ännu enklare. Man gillar detaljerna, stora som små. Här i tv-soffan kom Sleeper Cell igång på riktigt när Faithless bästa låt på senare år, Mass Destruction, dunkade igång vid det perfekta tillfället. Och texten till den låten fungerar faktiskt. Den förklarar serien ganska bra utan att bli pretentiös eller predikande:

Whether long range weapon or suicide bomber
Wicked mind is a weapon of mass destruction
Whether you're Soaraway Sun or BBC 1
Misinformation is a weapon of mass destruction
You could be a Caucasian or a poor Asian
Racism is a weapon of mass destruction
Whether inflation or globalization
Fear is a weapon of mass destruction
Whether Halliburton, Enron or anyone
Greed is a weapon of mass destruction
We need to find courage, overcome

Att de sedan fyller på med God Is a DJ gör inte saken sämre. Över huvud taget är det bra musik rakt igenom. Soundtracket känns… ok. Köp det på exempelvis Amazon.

Även Introt är snyggt och platsar faktiskt bland de bästa måste sägas. Lite som en blandning av Carnivale och Vita Huset på något sätt.

Kort sagt: TV-Listan gillade serien och även om den inte riktigt nådde upp till de nivåer som förväntades så var den sjukt mycket bättre än exempelvis 24, som den jämfört med av naturliga skäl. Köp boxen på AxelMusic - det går snabbt och är oväntat billigt.

Betyg: 7/10.

Fame... it's even better with your friends!

Jag vet inte...
Det har gått lite för länge mellan inläggen den sista tiden. Rytmen är sabbad, videon är trasig och TV-Listan har helt enkelt fattat ett beslut att inte ladda ned olagligt - så då står man där som ett JOSH när man missat två fredagar i rad. The Wire och avslutningen av SFU säsong 5 tappades helt bort. FAN! FAN! FAN! Det skulle vart du...

Men - efter en titt på HBO.com så kan TV-Listan glatt konstarera att Entourage är på väg tillbaka. I Juni på HBO, och förhoppningsvis inte långt senare på Canal Plus. Nu kan man dessutom se en (dålig) trailer som ger försmak av vad som komma skall. Kolla här. Längtan!

Har dessutom nu kommit igenom Vita Huset säsong 1-4 på dvd (5 och 6 finns kvar i den superba boxen). Det är slående vilka enormt imponerande cliff hangers den serien har, till skillnad från de flesta andra. Här kommer en snabb ranking av säsongerna hittills:

Säsong 2
Säsong 1
Säsong 3
Säsong 4

Michael K Williams

Ok - ingen, TV-Listan säger INGEN, är galnare än R Kelly. Fråga Dave Chappelle. Alla har väl redan sett den klassiska f a n t a s t i s k a R Kelly-pastischen ”Piss On You”?

Så det här ska egentligen handla lite om Michael K Williams, mannen som spelar Omar i The Wire. I The Wire är det nämligen så att den elakaste mest hänsynslösa gangstern också kan visa känslor, ömhet och empati; och Omar är TV-Listans absoluta favoritkaraktär på tv just nu. Den rollkaraktärens utveckling definierar allt som är bra med TV-dramatik från USA just nu. Det underbara tålmodiga tempot som litar på tittaren. Det är tempot som så småningom visar att till och med den mest älskvärde rollfiguren har svarta sidor. Att ingen person är endast god eller ond.

Men tillbaka till R Kelly. TV-Listan satt i allsköns ro och gick igenom dvd-hyllan och återupptäckte där R Kellys obegripligt underbara tolvdelade otrohetsdram till mästerverk Trapped In The Closet. Alltså, först och främst – när man ser hela serien (som The R själv vill kalla an urban operett) så blir man smärtsamt införstådd med det faktum att det egentligen inte är så konstigt att R Kelly gillar att kissa på sina tjejer, som dessutom allt som oftast är under 16. Han är ju uppenbarligen helt jävla vansinnig. Och naturligtvis ett geni.

Hur som helst. En bit in i det hela, kanske i avsnitt fyra eller så, så får vi se polismannen (ni vet – han som legat med R Kellys rollfigurs fru… under tiden R Kelly själv legat med hennes bästa kompis… etc.) svänga tillbaka, och bakom ratten sitter ingen mindre än Michael K Williams och ser lika obevekligt hård ut som Omar. Senare visar det sig att James, som karaktären heter, också (såklart) blivit bedragen. Hans sydstatsdialektala fru ligger nämligen med en dvärg… med hjärtsvikt.

Ja, ni fattar själva. Köp den genast här och nu!

Annars säljer CDON ut TP3 Reloaded (CD + DVD) för bara 79 kronor, vilket är så billigt att man är dum om man inte köper. CDn innehåller bl.a. låten In The Kitchen, som i sig är värd pengarna. Den är het som chili. DVDn erbjuder kapitel 1 - 5 av Trapped In The Closet. Slå till.

Hej då Joey!

Joey är nu officiellt död. Kanal 5 har en säsong kvar att sända men sedan är det slut i rutan för en serie som ofattbart nog vuxit säsong för säsong och nu fungerar riktigt bra på femman. På NBC fick serien en enda chans på bästa torsdagstiden innan den drog bort för alltid. Så går det ibland.

Kanal 5 vinner 2006

OC går bättre och bättre, och har först nu nått sin potential. Invasion levererar ”enligt estimat” vilket inte riktigt stämmer på kampanj nivå. Royal Leauge har totalt saboterat tablån de torsdagar då matcherna visats. Nu ersätts den slotten omedelbart. Desperate Housewives har börjat hitta publiken igen efter en nedgång i slutet av förra säsongen då INGENTING hände. Tillsammans med Joey har man en riktigt stark tisdag. Gilmour Girls… eller vad var nu det för Freudian slip? Grays Anatomy menar jag förstås… kommer tillbaka med säsong 2 efter Desp Housewives och lär fortsätta uppåt.

Under året ska följande trio lanseras för att äga PT under den kväll som nu väljs:

Into The West – Spielbergs tredelade western-drama, som redan visats på Canal Plus i omgångar sedan december. Kan brytas upp i kortare avsnitt… vilket faktiskt inte gör någonting. En del i satsningen mot en något äldre målgrupp.

ROME – Går nu på Canal Plus för en publik på ca 50 – 60 K. vilket måste anses vara väldigt bra. Det enda oroande, som kan förstöra den givna succén på Kanal 5, är att de redan nu flaggar för att bryta upp säsong 1 i två mini-säsonger. Att exempelvis visa de första sex delarna och sedan ta en paus för att köra igång den egenproducerade Trustor möter Tusenbröder-serien Hombres. Jarowskiproducerat. Inspelat i Sverige och utomlands. Känns så här på förhand som en superhit! Kanske höstens stora vinnare i 15-34.Otroligt spännande! Men det gör ingenting för ROME.

Hur som helst så ser det bra ut för Kanal 5.

Some Quaker thing?

"What is this? Some Quaker thing? You fuck someone's husband to death and then bring them a quiche?" (Brenda)

TV-Listan älskar att Nate dog. Och att serien fortsätter att producera svidande tillbakakämpade tårar i soffans mörkaste vrå. De två senaste avsnitten på Canal Plus (säsong 5), Ecotone och All Alone, har räddat hela säsongen… som efter en fantastisk start plötsligt tappade det mesta. Nu är det tillbaka. Två avsnitt kvar.

Som vanligt är musiken perfekt placerad och används för att definiera karaktärerna, speciellt de nya. Ted tillexempel avmystifieras på ett snyggt och trovärdigt sätt då han under bilfärden med en förkrossad hysterisk Claire lyssnar på Kelly Clarksons singel ”Breakaway” och villigt erkänner att han älskar topp 40… och får allt att kännas lite enklare och mindre konstlat. Ted representerar en ny typ av mognad för Claire, som inte behöver vara tråkig men som inte heller snyltar på ungdomens krav på credd. Nästa gång vi ser dem i bilen är det Dixie Chicks ”Landslide” som hörs. Dixie Chicks kommande platta är förresten producerad av Rick Rubin och från vad TV-Listan tagit del av så låter det
o t r o l i g t bra.

Begravningsscenen var det starkaste hittills i år och SFU är fortfarande nummer 1. Believe.

(både dixie chicks landslide och kelly clarksons breakaway finns även på I Tunes)

Den engelska eller den amerikanska?

Nej – inte The Office. Coupling såklart!

Det märkliga är att TV-Listan babblat på om den amerikanska versionen av Coupling i flera år, i andra sammanhang, och har alltid mints den som väldigt bra. Men efter ca fem sekunders research så framgår det att NBC la ned den efter bara fyra avsnitt – uppenbarligen dem som sågs och älskades – vilket måste ha varit för ca tre-fyra år sedan. Vilken kanal det var är fortfarande höljt i dunkel… kan det ha varit Canal Plus?

Den grymt charmiga och flirtiga engelska versionen är hur som helst originalet (2001-2004) och har sänts i omgångar i SVT. Och precis som en vilken ZTV-serie som helst (vilket säger en hel del om vilka problem som finns på SVT) så har man ingen aning om vilken säsong eller del man ser. Som tur är spelar det mindre roll för Coupling, än säg OZ. US-versionen är/var utan tvekan snyggare och karaktärerna ger sken av att vara mer framgångsrika. UK-versionen utspelar sig till stor den på den lokala puben (typ) även om den på amerikanskt sätt har en märklig sitcom-soffa mitt i rummet.

Grundkonceptet är givetvis detsamma i de bägge versionerna. Tre killar och tre tjejer träffas och babblar på om relationer och sex… och sex. Det låter fruktansvärt så här i skriven text – men i rutan fungerar det. Skämskudden hade spelat en stor roll för tittaren, om det inte vore för att karaktärerna är så stereotypa (på ett bra sätt) att man hela tiden anar vad som komma skall. Ändå skrattas det.

Det hela utgår egentligen från de normala Susan och Steve. Alla diskussioner kanaliseras till sina respektive ytterligheter, och görs därmed skruvat roliga, genom att låta de egoistiska ”Jane & Patrick” dra tråden åt sitt håll, för att sedan låta ”Jeff & Sally” spegla den raka motsatsen. Ungefär som de klassiska ”ängeln och djävulen” som annars vanligtvis syns över axeln på Pluto (eller den lilla flickan i Pinks nya video) när han ställs inför moraliska dilemman.

Poängen med allt det här är givetvis... ingen vet. Coupling är kul och ni borde se den.

På BBC.com finns det fantastiskt roliga citat och diverse test att underhålla sig med. Exempelvis:

"I need breasts with brains. I don’t mean individual brains, obviously... I mean, not a brain each. You know, I like intelligent women, but you’ve got to draw the line somewhere... I think breast brains would be over-egging the woman pudding." (Jeff)

Sally: Mary Kelly thinks you’re a complete idiot.
Patrick: Then why does she keep looking at my arse when we’re talking?
Sally: She’s lip-reading.

älskar den mäktiga satsningen...

... men hatar det supertöntiga citatet längst ned.

Varför inte slänga in "skrattfest" när ni ändå håller på TV3? En sån här liten detalj kan verkligen förstöra allting för TV-Listan, och vad är det vi kan vänta oss egentligen? "Årets bästa komediserie", som Gradvall och de flesta andra tycker... eller en fräsh Uffe Brunnberg-fars på Intiman, som Knave och TV3s marknadasavdelning vill få oss att tro? Ja, det här är en kraftig (och lite löjlig) överreaktion - men det här är viktigt god damn it. SKÄRPNING

Kritik!

TV-Listan har fått ilsken kritik. Det uppskattas. I det här fallet gällde dock kritiken (som förövrigt kom in kl. 03.00 i söndags natt) TV-Listans påhopp på den svenska översättningen av Unscripted, dvs. Oskrivna Blad. Så… för att klargöra:

När SVT konsekvent mörkar starten av sitt nya inköp, inte ger tittaren någon typ av information och dessutom lägger det på barnprogramtiden 20.00… så anser TV-Listan att det är en tydlig signal att man vänder sig till de redan insatta – som känner serien som Unscripted. Just därför känns Oskrivna Blad som en onödigt påhittig titel och just på SVT känns den till och med vilseledande... vilket kanske rent av var avsikten. När TV-Listan i godan ro satt och zappade… och digital boxen informerade om att det var ”Oskrivna Blad” på SVT så var det bara det faktum att siffran 3 inte fungerar på fjärrkontrollen som gjorde att det första avsnittet faktiskt sågs.

På svt.se står det nu att nästa avsnitt går på tisdag kl. 20.30… och TV-Listan är nästan helt säker på att det INTE var den ursprungliga sändningstiden, vilket ytterliggare späder på hatet mot Sveriges Televisions programavdelning.

Men – avsnitt fyra var hur som helst bra. Inte fantastiskt, men serien är för annorlunda/galen för att ett enskilt avsnitt ska kunna överväldiga en. Det känns väldigt bra att se serien, äkta… vilket såklart är hela poängen. TV-Listan gillar Bryan Greenberg bäst, även om Kristas utskällning av (fel) castingagent inför Sam Mendez var höjdpunkten.

Betyg på Episode 4: 7/10.

Översättare är som fotbollsdomare.

Översättare är som fotbollsdomare. Om de gör sitt jobb på korrekt vis så märker publiken inte att de är på plan/i bild över huvudtaget. På samma sätt, fast tvärtom, kan ett felaktigt utdömt kort eller ett oriktigt översatt ord få samma publik att direkt fokusera på saker som inte har med handlingen/matchen att göra. Domaren/översättaren gör då sig själva till ofrivillig huvudperson, dvs. Anders Frisk. Vad motsvarande översättare heter har TV-Listan inte koll på, men det är tveksamt om han/hon någonsin blivit mordhotad.

En av TV-Listans favoritöversättningar (tack Bulk för det klassiska mailet), som kommer från ett mycket tidigt OC-avsnitt där coola pappa Sandy visar att han är nere med kidsen genom att avsluta ett meningsutbyte med gatans version av Donnie Brascos mångbottnade Forget About It, Word. Detta översattes med det inte riktigt lika street-smarta svenska lågstadieuttrycket Tummis, en formulering som på allvar inte används sedan röd&vita rosen var hett på Södermalm 1980, och som naturligtvis ger dialogens tänkta poäng rakt motsats effekt. Detta i sin tur påverkar scenen, karaktären och hela jävla familjeförhållandet. Vem vill vara gift med en man som i vuxen ålder slänger sig med uttrycket Tummis? TV-Listan säger inte att det bara beror på det, men mamma Kirstens alkoholproblem har eskalerat under åren och familjen Cohen repade sig aldrig. Nu känns varje avsnitt som en evighetsscen i Sunset Beach. Varför Kanal 5, varför?

Och nu när det här inlägget kom att handla om OC kan TV-Listan passa på att tipsa om Peter Gallaghers soloplatta ”Seven Days In Memphis” (EPIC). Kolla in sajten och den charmigt regniga videon där OC-pappan och OC-mamman spelar ut hela det sentimentala registret till Lucinda Williams-låten Still I Long For Your Kiss (finns även på I-Tunes). Onekligen ett måste för de devota OC-fansen.

But I digress… det här skulle egentligen handla om veckans avsnitt av Unscripted, House, The Wire och Six Feet Under. Samt smygtitten på den nya serien Surface som börjar på Canal Plus inom kort. Oh well – en annan dag.

Invasion

Invasion tappar tittare och ligger på en skrämmande låg nivå nu, men jag tycker samtidigt att programmet blir bättre och bättre. Det är lite mjäkigt och och väl gulligt ibland, men såna här serier får ta genvägar tycker jag. Det hör liksom till. Hur som helst - det ska bli intressant att se vad som händer med tittandet när OS är över.

Nu kör vi!!!

Varmt välkommen på TV3:s exklusiva förhandsvisning av komediserien

My Name Is Earl

Stockholm på biograf Park, Sturegatan
Göteborg på biograf Royal, L. Nygatan 2
Malmö på biograf Palladium, Söderg. 15

My Name Is Earl är en prisbelönad komediserie som handlar om småtjuven Earl Hickey. När han blir lämnad av frun samtidigt som han blir påkörd och tappar en högvinstlott böjar han fundera. Kan det vara så att dåliga människor råkar ut för dåliga saker? Utrustad med en lista över allt trasigt han någonsin gjort försöker han ta reda på hur det egentligen fungerar med karma.

Karma is a funny thing!

Välkomna!

Ain't That A Shame

Säsongsavslutningen av The Shield blev lika stenhård och bitterljuv som TV-Listan hoppats på. Glenn Close's sista avsnitt i serien var också hennes absolut bästa, där hon fick chansen att spela ut stora delar av sitt känsloregister. Capt. Rowland gick segrande ur sin sista strid, men förlorade kriget på ett förödmjukande sätt. Vackert och sorgligt.

"Ain't That A Shame" liknade The Wire mer än någonsin, speciellt som att bägge nyligen haft identiska barscener med massivt spritintag och tal för avliden kollegor/kollega. Men också för att de hyllar antihjälten och det ärligt osentimentala, vilket gör det hela trovärdigt.

Betyg The Shield säsong 4: 8/10

Canal Plus - ge oss säsong 5 nu (eller i alla fall... snart).

Dave Chappelle hos James Lipton

Dave Chappelle gjorde två säsonger av Chappelle's Show för Comedy Central, innan han enligt Hollywood "blev galen" och åkte till Afrika. I detta möte med mästaren James Lipton, i Inside the Actors Studio, lägger Chappelle fram sin syn på saken, och gör oss alla lite klokare (och gladare). Och BTW – hur fantastisk är inte James Lipton?

Hur som helst: Klicka genast här! och sedan på de olika videoklippen. Sen är det bara att klicka på Chappelle's Show länken för previews av säsong 3. Kung!!!

"There's never been a paper bag for drugs. Until now."

”In DVD form, the series could be called “17,” since that’s how many hours a season runs without commercials; still, that’s a lot of couch time for a weekend.”
Nancy Franklin skriver fantastiska krönikor om TV i The New Yorker. Den senaste, som publiserats på nätet, handlar om “24” och du måste läsa den här.

I övrigt: är någon som kan begripa varför CSI Miami slår Prison Break på måndagar? David Caruso är hemsk och just Miami är absolut sämst av de tre versionerna. Under tiden blir Prison Break bättre och bättre. Vad är det som händer i tv-sofforna? Här får TV-Listan mycket riktigt skämmas - det är ju inte alls Miami, utan Las Vegas (som påpekas i kommentaren). Klantigt - men det ändrar egentligen ingenting i sak. Förutom kanske att jag kan förstå att kvinnor hellre ser CSI Las Vegas än Prison Break (vilket är fallet enligt mätningen), trots Wentworth Miller.

CSI Topp 3:
1. Las Vegas
2. New York
3. Miami

Commander In Cheif känns lika hett som Short Track.

Kort om de senaste kvällarna:
The Wire visade i fredags att serien är tillbaka på allvar. "All Due Respect" (avsnitt två, säsong tre) reintroducerade Omar - den homosexuella gangstern som garanterat är hårdast av dem alla. I övrigt råder det som vanligt ett smutsigt kaos på alla fronter, och nyanserna mellan gott och ont är mer eller mindre helt utsuddade. Nu kan TV-Listan sova gott igen, medveten om att veckoslutet är räddat, om nu Six feet Under skulle klappa igenom fullständigt. Just den risken känns dock inte lika överhängande som för en vecka sedan.

Måndagens avsnitt av The Shield var liksom The Wire fruktansvärt bra. Egentligen är de ganska lika som serier, även om The Wire såklart är en aning tyngre. Men bara en aning. Jag älskar säsong fyra av The Shield och jag älskar att Glenn Close äntligen fick visa sitt vansinnesuttryck. Stenhårt. Om en knapp vecka, på måndag, väntar säsongsfinalen - och det känns onkeligen en aning bitterljuvt. Avsnittet heter mycket riktigt "Ain't That A Shame".

Brothers In Arms

Äntligen är OS-ballen här. Två raka guld på mäktigaste möjliga sätt. Otroligt coolt.

Jag har inte haft såna rysningar i kroppen sedan i går natt kl. 00.30… då President Bartlett mitt i den oväntade piskande tropiska stormen, endast iklädd kavaj och med oregerligt hår börjar sin långa promenerad till presskonferensen, till tonerna av Dire Straits "Brothers in Arms". Aldrig har en låt tonsatt och förstärkt en avgrundskänsla så perfekt. Det momentet och det avsnittet, avslutningen av säsong två, är fortfarande något av det absolut bästa jag någonsin sett på TV. Pur kärlek. Så fruktansvärt bra att jag får gåshud här och nu bara av att tänka på det.

Vita Huset LOVE.

These mist covered mountains
Are a home now for me
But my home is the lowlands
And always will be
Some day you’ll return to
Your valleys and your farms
And you’ll no longer burn
To be brothers in arms

Through these fields of destruction
Baptisms of fire
I’ve watched all your suffering
As the battles raged higher
And though they did hurt me so bad
In the fear and alarm
You did not desert me
My brothers in arms

There’s so many different worlds
So many differents suns
And we have just one world
But we live in different ones
Now the sun’s gone to hellA
nd the moon’s riding high
Let me bid you farewell
Every man has to die
But it’s written in the starlight
And every line on your palm
We’re fools to make war
On our brothers in arms

En trist tv-vecka är över.

TV-Listan lämnar den här trista tv-veckan bakom sig med följande kommentarer:

Six Feet Under - sedan "Nateyboy" lämnade sin kommentar efter avsnittet/inlägget föra veckan så har jag haft en obehaglig känsla i kroppen. Tanken på att säsong 5 skulle kunna sluta på något annat sätt än i ren triug har liksom inte ens funnits på kartan - men nu hade ett frö av tvivel såtts. Och mycket riktigt var veckans avsnitt en ordentlig besvikelse där egentligen ingenting hände. Mest irriterande var Ricos plötsliga sinnesförvirring som raserade alla chanser till försoning med Vanessa. Förhoppningen är såklart att "Nateyboy" (och enligt honom, SFU-fans i allmänhet som redan sett klart hela säsong 5) har fel - och att "Eat a Peach" helt enkelt var ett olycksfall i arbetet. Vi får se helt enkelt.

Betyg: 7/10

The Wire började inte riktigt så starkt som jag hade önskat/hoppats. Frågan är om det ens är möjligt att komma i närheten av säsong 2, kan det verkligen förväntas? Skit samma – huvudsaken är att det är igång och att TV-Listan redan bestämt sig för att älska det.

Betyg: 7/10

Veronica Mars har redan tappat för mycket. Allt det som kändes nytt och coolt i början... har nu blivit tramsigt och påklistrat. Serien får givetvis en chans till revansch, men fortsätter det såhär är TV-Listan inte så imponerad.

Betyg: 6/10

The Shield-avsnittet "Back In The Hole" var helt ok. Den stenhåda scenen där Rowland (Glenn Close) förhör/pressar/hotar/förnedrar Antwon Mitchell är något av en klassiker. Trots det känns det som att hela upplösningen (om detta nu var upplösningen) på fighten mellan Antwon och Mackey slarvades bort lite grann. Förhoppningsvis/förmodligen är det inte över än.

Betyg: 8/10

Prison Break rullar på och blir som sagt bättre och bättre… samtidigt som Commander In Chief blir sämre och sämre. Unscripted är grym på sitt sätt och förtjänar mer uppmärksamhet. Precis som K-Street så har den liksom tappats bort i SVT’s enorma programutbud - och garanterat glömts bort av deras obefintliga pr-avdelning. Hade hellre sett den på Canal + eller till och med TV4.

TV-Listan avskyr CSI Miami… och mest av allt David Caruso. Det enda (ja, det ENDA) som gör serien värd att se är Emily Procter, som tidigare, bland mycket annat, spelade Ainsley Hayes i Vita Huset. En otroligt bra roll som skakade om säsong 2 och skapade ny dynamik i gruppen runt presidenten. Apropå det så känns säsong 6 faktiskt ganska lovande hittills. TV-Listan dubblerar och ser igenom hela dvd-boxen samtidigt som säsong 6 går på SVT. I det tempot som boxen slukas så kommer dvd'n att dra det längsta (eller snabbaste kanske i det här sammanhanget) strået.

LL's tänder.

First things first. Ikväll börjar The Wire 3 kl. 22.30 på SVT 2 – dvs. mitt under pågående avsnitt av Six Feet Under på Canal +. Det påminner lite om The Thrilla in Manilla om ni förstår. Vi snackar tungviktsmöte på klassisk nivå! TV-Listan väljer SFU och spelar in The Wire – och sen avrundars det hela med de sista avsnitten av Vita Huset säsong 1 (DVD). Älskar fredagskvällen.

Den återkommande frågan är såklart: Varför kan inte SVT få sin pressavdelning att fungera på normalt sätt? Uttrycket "tvål i tablån" är fortfarande ett av mina favoritcitat. Den gången handlade det om att förklara varför det gick år och dar mellan Sopranos-säsongerna.

Onsdagen var en stor dag för TV-Listan och House. Först TV4s screening av nya program – där Piloten visades på bioskärm. TV-Listan var våldsamt bakfull efter ett Averna Sour-race på Centro, som aldrig tog slut, men i biosalongens mörker kändes den bitande sarkasmen som det hemliga botemedlet. Jag klev ut i dagsljuset helt renad. I övrigt var det lite otäckt att jämföra Piloten med det första avsnittet av säsong 2 – där allt är version 2.0. Färgerna, dialogen, frisyrerna, sminket, miljön etc. Allt är uppfräschat till max. Det absolut bästa med hela avsnittet var LL’s nya tänder (som det inte går att hitta en enda bild på). Han såg sjukt rolig ut… vilket väl inte riktigt var meningen antar jag. Hur som helst så gick det inte att sluta skratta.

Betyg på avsnitt 1, säsong 2: 7/10.

House startar på TV4 senare i höst.

You Can't Always Get What You Want

Nu har jag äntligen fått lite tid att skriva om säsongsavslutning av House – en av TV-Listans absoluta favoritserier.

”The Honeymoon” är ett perfekt avsnitt som förklarar och utvecklar Hugh Lauries karaktär ytterliggare. Det skapar dessutom förutsättningar för en spännande och intressant säsong 2. Cameron ser hur House känner för Stacy (ex-frun som varit med i två avsnitt) och tycks till sist (äntligen) få någon slags closure när hon inser att House aldrig kommer att älska henne på samma sätt. Det sista som händer i avsnittet är att Stacy erbjuds jobb på sjukhuset, som hon accepterar förutsatt att House ger sitt OK. Vilket han gör… till tonerna av Rolling Stones ”You Can't Always Get What You Want”. Hur snyggt är det? Det skulle inte vara några problem att skriva en hel uppsats om det här avsnittet, för att inte tala om hela serien, men just nu räcker det med att ge det ett rättvist betyg.

Betyg på House, säsong 1: 9/10

Och jag älskar Canal + för att de drar igång säsong 2 redan nästa torsdag!

Basically she's fucking Lance Armstrong

Konklusion: The Wire 3 måste vara ganska fucking fantastic om den ska vinna pris som TV-Listans bästa dramaserie 2006. Six Feet Under säsong 5 slår alla förväntningar hittills.

Det är få serier som på allvar påverkar, som är så omtumlande och intensiva att det svarta trycket i bröstet är påtagligt efteråt när man sitter och skakar i tv-soffan. Vad i helvete är det som händer? TV-Listan har alltid tyckt att SFU säsong 2 var det bästa som någonsin visats på tv, men det kanske måste revideras senare i vår. Skådespeleriet och dialogen, relationerna och karaktärernas utveckling - allt med säsong 5 är 10/10 just nu.

Bäst i den här veckans avsnitt ”Time Flies” var Billys fortsatta mentala förfall. Den resan, som pågått sedan starten av säsongen, är enastående. Min favoritdetalj ur avsnittet är annars att Todd, som lämnats av sin fru för en man med testikelcancer (basically she’s fucking Lance Armstrong), hamnar i säng med Claire, och där ligger naken iklädd endast ett gult armband. Det är förkrossande ironiskt och otroligt roligt. Det är referenserna, detaljerna och alla lager av undermeningar som gör SFU till någonting helt unikt.
En annan sak som fastnade var Maggies ord till Nate: I know that if you think life's a vending machine where you put in virtue and you get out happiness, then you're probably going to be disappointed.

TV-Listan pratar mycket om musik och även om det inte är en slump så finns det oftast belägg. Så också nu. Det är bara att hoppas att alla förstår vilket geni det är som musiksatte den känslomässiga kulissen till födelsedagskalaset - livskris, panik och instängd inträngd is this it? Häng med nu:

Coldplay - Speed of Sound.
Josh Rouse – Winter In the Hamptons.
Arcade Fire – Lies.

Exakt helt perfekt och rätt på så många olika sätt.

Bonus: har ni inte spelat SFU-spelet (frågesport) på HBO’s hemsida så är det läge att göra det här och nu.

Betyg på avsnittet och en tredjedels säsong: 10/10.

Åh Cole!

”Åh, Cole!” utbrast P i tv-soffan igår kväll när vi smygkollade på Invasion – den nya Science Fiction-serien som startar på Kanal 5 inom kort.

”Cole”, är alltså Eddie Cibrian, som i slutet av 90-talet spelade Cole Dechanel i såpan Sunset Beach. Jag nöjer mig med att konstatera att vi alla har olika referensramar. TV-Listan kommer ihåg Eddie som den charmige, lite strulige/barnslige Jimmy i Tredje Skiftet (NBC) och nu senast i Tilt (ESPN) där han spelade Eddie Towne, som återvänder till Vegas för att krossa Michael Madsens ”The Matador” vid pokerbordet. Men nu handlar det om Invasion och där spelar ”Cole” en hyvens man vid namn Russel Varon.

Jag vet inte hur många gånger TV-Listan tvekat inför en ny Science Fiction-serie. Ta 4400 och Treshold tillexempel – skräp. Men givetvis är det som med musik, en bra låt är en bra låt. Invasion är en bra serie, det kan man konstatera redan efter fem minuter. Efter att ha sett hela piloten så tycker jag till och med att den verkar mycket bra. Ni vet – så där så att man direkt längtar efter fortsättningen.

Utan att gå in på den lite krångliga familjesituationen, som dessutom kompliceras av att alla huvudkaraktärerna har mer eller mindre offentliga jobb, så kan man säga att serien utspelar sig i en liten stad i Florida som förstörs av en kraftig orkan. Märkliga ljus faller från himlen och en konspiratoriskt lagd bror (son till Russel Varons nya fru Larkin Groves… ja, ni fattar) fattar misstankar. En märklig kropp fiskas upp ur vattnet och Russel Varons före detta fru, Dr. Mariel Underlay, försvinner under orkanen men återfinns sedan naken utan en skråma på kroppen ute i ett träsk. Ja, det låter lite ostigt – som med all Sci-Fi – men det är det inte.

Skit samma – se den här serien när den startar på Kanal 5.

Betyg på piloten: 7/10

You can't find the Don, you go visit Fredo.

Vad var det som hände igår? Har det någonsin gått fem stycken påkostade amerikanska dramaserier av högsta kaliber, samma kväll, på svensk tv tidigare? Jag ska inte ta det från början, utan gör istället en rankinglista över det bästa jag lyckades se under måndagskvällen:

1. The Shield
The Shield vinner tv-kvällen på grund av att hela säsongen är så snyggt uppbyggd. Veckans avsnitt ”String Theory” var ovanligt jobbigt att se. Två poliser kidnappas och mördas och hela Farmington-området börjar vända sig mot polisens nya taktik, det vill säga att beslagta all egendom som misstänks ha inhandlats med knarkpengar… det vill säga en hel del hus, bilar etc. Stor dramatik som definitivt fortsätter nästa vecka. Älskar The Shield.

2. Prison Break
Den här serien har jag sett klart, men trots att jag vet hur det går så känns det ändå löjligt spännande. Varje scen är en cliffhanger tillsynes utan att tappa i trovärdighet, som exempelvis 24. Precis som 24 så mår Prison Break bäst av att ses under en lång natt, istället för ett avsnitt i veckan där man tappar nerven. Köp på dvd!

3. Vita Huset – starten av säsong 6
Det känns konstigt att lägga Prison Break före Vita Huset. Sett över längre tid är det naturligtvis omöjligt. Men – det har gått väldigt lång tid sedan jag så det sista avsnittet på säsong 5 och dessutom gillar jag inte Donna och Josh-grejen. Samtidigt fattar jag att det här kommer att ordna sig – Vita Huset är på riktigt.

4. CSI New York
Säsongsavslutning. Jag börjar få äta upp mina tidigare kommentarer om Messer och att ingenting följs upp i CSI-serien. Utvärderingen av honom (Messer) är onekligen exakt vad jag efterfrågade. Annars tycker jag att det var ett ganska trist avsnitt och med tanke på att det var säsongens sista avsnitt var det en osedvanligt tråkig avslutning. Mac ska börja dejta igen efter hans tidigare frus bortgång. Lite magknip – javisst, men bryr jag mig egentligen – nej.

5. Commander in Chief
Mycket riktigt så är jag redan trött på den här serien. Det finns potential men det händer liksom aldrig. Geena Davis är cool – men precis som i A Leauge of Their Own så kan man inte låta bli att irritera sig på hennes präktiga uppsyn och korrekthet i alla lägen.

Who the fuck is Bryan Greenberg?

Det gäller att hänga med i SVT-svängarna när en ny serie är på gång. De försöker frenetiskt bli av med alla potentiella tittare genom att hålla så tyst som möjligt om seriestarten och dessutom listigt nog ge den ett svenskt namn som garanterar att ingen råkar titta på den av misstag. Tack istället till Weird Science.

Ikväll smygstartade Unscripted (HBO), som i den statliga televisionens underbara värld får heta Oskrivna Blad. OSKRIVNA BLAD – VAD I HELVETE? Det är så fruktansvärt mycket Vår Teater över det hela att det känns som att jag är tillbaka i Tantoskolan 1981.

Hur som helst. Unscipted är en helt fantastisk serie som tar mockumentary-genren till en ny nivå, producerat av Section Eight, Steven Soderbergh's och George Clooney's produktionsbolag, som bland annat tidigare gjort K-Street. Det hela handlar om tre skådespelare som följda av en skakig kamera kämpar sig fram i Hollywoods grumliga bakvatten (häpp). I verkligheten finns inget skrivet manus, skådespelarna sätts i olika situationer och improviserar fram lösningen i scenerna, vilket ger en verkligt autentisk känsla. Åtminstone för mig som icke skådespelande tittare.

En klassiker i avsnitt 1 är när Bryan Greenbergs karaktär ”Bryan Greenberg” är statist i E.R och söker uppmuntran genom att berätta att han nyligen varit med i Boston Publik. Svaret från den i serien så charmige Noah Wyle (John Carter) är ett föraktfullt skratt och ett nedvärderande ”Is that still on? Are you serious?”. Underbart.

Se den här serien för guds skull. Bara 9 delar kvar. Låt inte SVT skrämma bort er. Tvärtom - låt dem veta hur mycket de suger: drama@svt.se

Nu när jag tänker efter är det SVTs fel att jag missade första säsongen av The Wire när den gick. Dels genom att lägga den på en omöjlig tid, men också genom att döpa om den till ”I Narkotikans Spår”. Public Service - svar NEJ.

The West Wing R.I.P.

Som ni såg i helgen hade Jens Peterson (Aftonbladet) också fått nya numret av Café... och helt sonika snott hela Wiklunds krönika. Snyggt "jobbat" Jens.

Fler grejer ni redan vet (från Ananova.com): South Park's Tom Cruise episode axed
TV bosses have axed an episode of South Park which 'outs' a fictional Tom Cruise character as gay. They are scared the real Tom Cruise might sue them, according to the Sun.
The cartoon shows 'Cruise' refusing to come out of a closet in a reference to rumours about his sexuality. His ex-wife Nicole Kidman and fellow Scientologist John Travolta are portrayed as trying to coax him out.

Nicole, 38, tells him: “Don’t you think this has gone on long enough? It’s time for you to come out of the closet. You’re not fooling anyone.”

The episode, called Trapped in the Closet, also features Scientology founder L Ron Hubbard criticising Cruise’s acting skills. It was shown in America last year but Cruise, 43, is believed to have threatened legal action if it is shown again. An insider was quoted as saying: “Tom is famously very litigious and will go to great lengths to protect his reputation.
“Tom was said not to like the episode and Paramount just didn’t dare risk showing it again. It’s a shame that UK audiences will never see it because it’s very funny.”

Vita Huset läggs ned. En av världens bästa serier genom tiderna är officiellt över efter sju säsonger. Det tristaste är att Rob Lowe aldrig hann komma tillbaka. I övrigt så känns det det faktiskt ganska okej tycker jag. Missförstå mig rätt - jag älskar Vita Huset, men allt har ett slut. Och det är inte speciellt många smarta politiska dramaserier som lever längre än vad Vita Huset har gjort. Tittarsiffrorna som nämns som huvudanledning (John Spencers död lär väl vara en annan) skvallrar om att serien förmodligen är lite för smart för sitt eget bästa, i ett land som inte är det. The West Wing R.I.P.

I will hit you back this time!

Gradvalls utmärkta krönika i nya Café har jag redan nämnt, men den text som verkligen säger en hel del om vad som gäller just nu är Hans Wiklunds text i samma nummer. "Filmen är Död" är rubriken och syftar till det paradigmskifte underhållningsindustrin genomgår just nu. Från film, till tv. Jag gillar verkligen Wiklund och att han nu går ut och biter den hand som föder honom är naturligtvis helt rätt. Den här texten bör läsas av alla med ett starkt tv-intresse. Nu.

Six Feet Under är sorgligare än någonsin. Avsnittet "Hold My Hand" var vackert, sant och förkrossande tröstlöst. Ett tålmodigt tragglande i samtliga relationer, med vardagsproblem som verkar olösliga. Bäst/värst är Ruth och Georges interna om ett värdigt liv kontra kärlek, och Claire som dras med i Billys plötsligt impulsiva och känslomässiga beteende, som enbart beror på att han i smyg slutat ta sin medicin. Ingenting bra kan komma ur någon av de relationerna. Ibland är det så antar jag, att ett förhållande aldrig är så fint och ärligt som när det spricker och går sönder. Det är det jag sitter och väntar på nu. Melankoli ska aldrig underskattas.

Betyg: 9/10

Gregory House MD

Åh vilket bra avsnitt av House igår. Eller hur? Så smart att flytta fokus från relationsdramat och annat käbbel och gå tillbaka till det som gjorde serien så grym i början, med syndromen och relationen till patienterna. Jag älskade allt med diagnostiskklassen – från uppbyggnaden med de tre fallen, till slutet där House lite med vänsterhanden lyckas avslöja varför den ordinarie läraren alltid är sjuk – och House föredetta fru Stacy's uppseendeväckande intåg i serien.

Betyget: 8/10

Battlestar Galactica

Det är inte helt klart var Battlestar Galactica hamnar än men det står mellan TV4 och Kanal 5... och då hoppas i alla fall jag på TV4. Jag köpte, och har precis sett, säsong 1 på dvd och måste ställa mig i kön och hylla. SCI-FI är normalt sätt inte mig grej men den här serien är smart och berör faktiskt. Jag följde såklart TAKEN på Canal + (som väl på sin höjd var 6/10 - och det endast för ambitionsnivån) för något år sedan men annars är de första åren av Arkiv X fortfarande outstanding i genren. Battlestar Galactica är dock någonting annat, mer år Star Trek-hållet - fast bra! Idag köper jag säsong 2 (378 kr fraktfritt) och sen är det jag och tv-soffan hela helgen. KUNG.

Are you flat? Yup, just like god made me.

Jag har inte sett Kristen Bell sedan hon spelade den på ytan polerade, men i själva verket sinnessjukt smutsiga och iskallt beräknande, Flora Andersson i ett par avsnitt av Deadwood. Ett gästspel som slutade i ond bråd död för både Flora och hennes mesiga brorsa Miles förövrigt. Deadwood måste ses i sin helhet, så köp den billigt på dvd här.

Men nu dyker Kristen alltså upp i, och som, Veroncia Mars och är helt enormt bra. I sann Don't Believe The Hype-anda så trodde jag verkligen inte att serien skulle vara så bra som den faktiskt är. Inte ens Paris Hilton lyckades förstöra exalteringen i avsnitt 2. Tvärtom måste jag säga att hon klarade sig ganska bra som… sig själv. Det jag älskar mest är manuset - otroligt välskrivet.

Musiken tappade dock tempot helt och det verkar dessvärre inte bli bättre framöver, även om det i och för sig dyker upp lite Bloc Party och Interpool här och var. På det officiella soundtracket finns bl.a. fantastiska Tegan & Sara med I Know I Know I Know, men köp hellre deras egen platta So Jealous (159 kr) som är mycket bättre.

Betyg: 7,5/10

En annan grej - att sitta och se Desperate Housewives ensemblen säga att serien är en mix av Sex in the city och – håll i er – Six Feet Under… är inget annat än hemskt. Hade jag inte avskytt serien redan innan så gör jag det garanterat nu. Dra aldrig ned Six Feet Under på den nivån!

Betyg på den kommentaren: 1/10

"Trist Grey's"

Säsongsavslutningen av Grey’s Anatomy lämnade mycket att önska, som till exempel en äkta cliff hanger. Nu är det bara: Jaha, så Patrick Dempsey har hemlig en fru – big deal. Hela upplägget är så gjort att det bara känns löjligt. ALLA vet hur det kommer att sluta. Även om serien fortfarande känns stark så är den nu verkligen på väg mot Ally McBeal och det är trist såklart.

Betyg: 6,5/10

TV3 är oerhört stolta över Prison Break, vilket de ska vara. Men nu är det dags att sluta klappa sig på ryggen och jobba vidare. Enligt säkra källor håller Anders Knave på att bygga för framtiden - 2009 that is. Det enda jag vill veta är när de ska dra igång My Name Is Earl, vilket det hittills inte gått att få svar på. Serien är dock med i tablådragningen och det är tydligt att målen är höga. Vänta er en ny marknadsförings-blitz lagom till premiären. Efter det följer BONES som också bör fungera bra på TV3 senare i vår. Vem, för ett halvår sedan, hade kunnat tro att TV3 helt plötsligt skulle vakna till liv igen?

Ok - vidare. Det märkliga är att jag tycker bättre om ROME nu när jag ser den för andra gången. Första avsnittet gav verkligen mersmak och jag tänker ge ROME en ordentlig chans till. Det mesta om serien har redan sagts, så jag nöjer mig med att betygsätta avsnitt 1.

Betyg: 7,5/10

Förbeställ Sleeper Cell. Hyllade Sleeper Cell – tiodelad serie om FBI-agenter som infiltrerar en terroristgrupp i Los Angeles – blev utan Golden Globe (i kategorin Best Mini-Series Or Motion Picture Made for Television). Synd, men vi får trösta oss med att det häromveckan offentliggjordes att SVT har tjackat den och siktar på sändningsstart under våren. Med tanke på hur Public Service-bunkern på Gärdet har misshandlat sina inköp tidigare är det dock kanske bäst att klämma Sleeper Cell på dvd. Släpps först den 14 mars, men kan förbeställas nu på Amazon.

PS. Canal + visar Weeds från början igen. Våga inte missa den en gång till.

Veronica Mars + Streets

Gradvall skriver om Veronica Mars i nya numret av Café. Väldigt bra såklart - som alltid. Musiken som spelar en allt viktigare roll omnämns naturligtvis också och Gradvall framhåller Streets vilket han gör rätt i. Det finns förresten en grym Röyksopp-remix på Weak Become Heroes (låten som spelades i det första avsnittet) att köpa på I-Tunes som jag varmt kan rekommendera.

Back once again

Ojojoj vad TV-LISTAN har haft mycket att göra på sitt riktiga jobb. Tur att hardcorefansen tvingar TV-LISTAN att fortsätta, annars hade nedläggningen varit ett faktum.Trist att man inte bara kan ta tjänstledigt i ett år och typ låssas skriva en roman eller nåt, och på så sätt kunna skriva blog på heltid.

Anyway: Stoppa dubbelarbetet för tusan! Det borde stiftas en lag som förbjuder skådespelare att ha olika roller i likartade serier. I går dök birollsgeniet Michael O'Neill upp som ränksmidande senator i Commander in Chief. Han har tidigare spelat den briljant torre Secret Service-agenten Ron Butterfield i Vita huset, så det enda jag satt och väntade på var att O’Neill plötsligt skulle kasta sig åt sidan för att ta en kulsvärm för Martin Sheen. Du skall icke hava några andra presidentserier jämte Vita huset, Michael.

Family Guy

”In an episode a couple of months ago, Brian got a job at The New Yorker. On his first day, he found out that there were no toilets in the bathrooms; the people who worked there, he was told, didn’t need them, because they didn’t have anuses.”

The New Yorker publicerade nyligen en mycket välskriven och faktakryddad hyllning till Family Guy, som alla som gillar tv bör läsa. Artikeln nämner bland annat att Family Guy (som startade på FOX, plockades bort, dök på på Comedy Central för att tills sist tas tillbaka av FOX) är den första serien som återvänt till sin ursprungskanal på grund av massiv dvd-försäljning... vilket ju är ganska coolt.

I Sverige går Family Guy på ZTV och serien har faktiskt lyckats skapa sig en bra fanbase. Förra torsdagen såg ca. 100 000 personer Family Guy klockan 20.30. Primärmålgruppen i Sverige är mer eller mindre densamma som i USA, det vill säga män 15 - 34, och ser man specifikt till den gruppen så slog Family Guy till och med Simpsons i samma mätning.

Family Guy har förresten en helt egen blog, kolla in den här.

Kanon eller Kalkon? Kalkon!

Hela ankdammen vill tycka till om Virtanens trevande försök till en helt ny karriär på TV8. Så också TV-Listan. Okej - programmet var hemskt! Inget annat finns egentligen att säga om saken. Resumés uppgifter om att endast 1 000 personer såg ”showen” (att de använder sig av det minst sagt trubbiga mätverktyget MMS väljer jag den här gången att strunta fullständigt i) bekräftar att Virtanens dragningskraft utan Aftonbladet i ryggen nu officiellt kan jämföras med Tom Hjeltes. Tom, som efter sitt fängelsestraff verkar ha försvunnit från jordens yta. Går månne Virtanen nu samma öde till mötes – hoppas hoppas hoppas!!!

Samtidigt gillar jag MTG's ambition. Stortavlor i tunnelbanan (Virtanen och Ortmark) och ett uttalat mål på 20-25 000 tittare på Virtanen. Jag tycker dock att de satsat på fel person.

Det bästa - förutom bilden ovan på Virtanen - är programdirektören Thomas Hall svar på Resumés påstående: Det kan inte stämma. Jag känner själv 1000 personer som jag vet tittade igår.

Hur som helst – så här går snacket:

Resumé:
"Virtanens mardrömsstart"

Linda Skugge:
"Studio Virtanen i TV8. En självklar succé."

Aftonbladet (Jan Olov Andersson):
"Sådär" Nervös... internt trams... trött filmrecension. (låter mer som en sågning tycker jag)

Virtanens blogg:

"Jag var very very spattig, men det kunde ha varit värre."

“You think long, you think wrong”

World Poker Tour har allting som Celebrity Poker Showdown saknar. Produktionen, miljön, närvaron, spänningen och gästerna. Dessutom är, trots min mini-hyllning till Dave Foley för några dagar sedan, programledarna otroligt mycket bättre.

Veckans omgång av WPT var inne och besudlade CPS domäner, då de lät medverkande från två olika Discovery Channel-program, American Chopper och Trading Spaces, spela mot varandra för välgörande ändamål. Den stilige snickaren Carter Oosterhouse, som faktiskt är ganska lik Orlando Bloom, tog till sist hem spelet i en rafflande upplösning. Den siste motståndaren fick efter långt grubblande och ett felaktigt beslut smaka fet poker-klyscha: You think long, you think wrong. Sånt älskar jag.

Poker får bli min brygga till nästa punkt, då pokertrenden på tv är lika påtaglig nu som matlagningen var för ett par år sedan. Min gissning är dock att matlagningen är på väg tillbaka i stor stil och det i form av en ny HBO-serie. I mitten december kom nyheten att HBO köpt rättigheterna till restaurantkritikern Ruth Reichl’s (LA Times, NY Times och Gourmet Magazine) böcker. Enligt Variety.com så är det ett författarteam bestående av Dawn Prestwich and Nicole Yorkin (som använts av HBO tidigare för Carnivale, och det gör ju i alla fall mig mycket lycklig och förhoppningsfull) som ska skriva ihop seriens första avsnitt. Mannen som plockats in för att producera det hela är Cary Brokaw (Angels of America, Closer etc.) som tillsammans med Reichl nu skapar en serie som ska vara ”a mix of comedy and drama, striking a tone similar to that of ’Sex and the City.’” Jag tror att det kan bli fantastiskt bra!

Nu till veckans höjdpunkt: Six Feet Under säsong 5.

Alltså jag kan inte ens förklara hur mycket jag älskar den här serien och alla (ja, alla) karaktärer i den. Öppningsavsnittet, A Coat Of White Primer, en underbar titel förövrigt, ger mig exakt vad jag vill ha efter att ha varit borta från serien i XX antal månader. Alla hur-var-det-nu-igen frågor besvaras snabbt och snyggt.
Claire och Billy… och Claires dagdröm om Billy.
Ruth och George… och kollapsen, utbrottet och örfilen!
Claire, Nate och David… på trappan med pipan.
David och Keith… och barnet.
Brenda… och missfallet.
Nates tårar.
Dinah Washingtons Teach Me Tonight till eftertexterna! Åh så perfekt.

Betyg: 9/10

Tillsist – nu när jag tänkt lite mer på det sista avsnittet av House, och sett reprisen, så skäms jag lite för att jag missat att väva in Wilson i kommentarerna. Undermedvetet handlar det förmodligen om selektiv perception eller något liknande, eftersom att jag fortfarande inte hämtat mig mentalt från Dead Poet Society, men om jag ska vara ärlig mot mig själv så måste jag erkänna att Robert Sean Leonard’s dr. Wilson är geni. Hans stammande slå-knut-på-sig-själv stil, kombinerad med skarpsynthet och ärliga/ironiska kommentarer, är den idealiska vänskapen för House. Wilson är kung. Och nu när Leonard ska medverka i filmatiseringen av Glamorama (Bret Easton Ellis) så kanske jag äntligen lyckas radera Oh Captain my Captain för alltid.

"So the FCC won't let me be"

Det var kul att se, med en veckas fördröjning, hur Howard Stern helt plötsligt dök upp i både Letterman och The Daily Show. (Jag missade i och för sig Leno, men jag antar att det bara var New York-baserade redaktionerna som brydde sig). Howard, som är trött på att ständigt bli censurerad/bötfälld av FCC (they were killing my creativity), har tagit sitt pick och pack och flyttat till satellitradions förlovade land, typ.

Och allt jag kan tänka är: hur orkar han? Och direkt efteråt: hur orkar folk bry sig om Howard Stern? Allvarligt talat, vem vill ha Howard i 100 satellitkanaler eller i sin mobiltelefon? Ja, jag vet att han har tio miljoner lyssnare, men det betyder inte att de har rätt. Speciellt inte nu, 2006. Jag har tidigare känt mig helt likgiltig. Jag menar, om han vill prata med strippor och ta hem enkla poäng med korkade "kontroversiella" ämnen/uttalanden så är väl det fine. Men nu börjar jag faktiskt avsky honom. Bort från min TV.

Då är det mycket roligare att tänka sig hur den svenska motsvarigheten skulle kunna te sig. Någonting med ”Bobo Krull signar rekordavtal för att lansera DAB-radio”. Undantaget att Pagrotsky redan dragit i handbromsen… och att ingen, verkligen INGEN, bryr sig om Bobo Krull.

Och för den som inte visste det så visades Howards Sterns program även i tv (exakt - precis som Annika Lanz!) och därför kvalar det in på TV-Listan.

Anyway.

House: Så nu är Vogler borta och det är grymt synd tycker jag. Den övertygade och självklare Vogler var den perfekta motvikten till House minst sagt excentriska beteende, och det behövdes verkligen. Och jag är också lite orolig för var den lilla kärleksaffären mellan House och Cameron ska ta vägen? Nej, tills vidare är jag av uppfattningen att Cameron borde ha lämnats åt sitt öde och istället skulle Petra Gilmar anställts. Hon hade passat perfekt. På plussidan så är House mobbning av Chase fortfarande väldigt rolig. Sammantaget var ”Kids” ett helt okej avsnitt, men absolut inte ett av de bästa.

Betyg: 7/10