TV-LISTAN SLUTAR COLD TURKEY! TV-Listan såg "Freddie" igår på Kanal 5 och insåg att det är dags för en lång paus. Fy fan vad hemskt det var. TV-Listan älskar sin tv men nu får det vara nog med bloggen för ett tag. Tack alla som läst och följt TV-Listan. Speciellt Weird Science som såklart varit en förebild. Veckan efter rekommendationen sköt besökandet i höjden... vilket ledde till svår prestationsångest och total tystnad under en lång period. Jobbigt sånt där.Sista tipset kommer från Maky, som i sin tur fått det från Neil Strauss (vem annars i dessa dagar):Har tv-listan skrivit om Intervention? Neil Strauss, som vi käkade middag med i går, kallade den "the best fucking thing on tv right now, man". Jag beställer as we speak ps. håll utkik efter den nya tv-sidan på cafe.se (inom kort). TV-Listan råkar veta att det blir DNS i tv-djungeln. Nej - nu är det dags och gå hem, sjukskriva sig, och kolla på Vita Huset säsong 5 & 6 hela helgen. Gradvall har förövrigt fel...
Kanal 5's säsongsavslutning av Invasion är egentligen bara mid-season. Avsnitt 12 av 22. TV-Listan kan bara anta att det beror på att vi ligger så nära USA (som har fyra avsnitt kvar av säsong 1 - tack Michael). Resten sänds förmodligen i höst... men med tanke på de nedåtslående tittarsiffrorna nu under våren så kan man anta att sändingstiden är i farozonen (även om den redan idag inte är den bästa). Men - det viktiga och intressanta är alla kommentarer om att Invasion under andra halvan faktiskt blir bra på riktigt. Ingenting (nästan) skulle göra TV-Listan gladare än om det är sant. Hur som helst så ska fortsättningen naturligtvis följas nu den återupptas. Tillsvidare ser TV-Listan fram emot avsnitt 3 av Surface - på Canal Plus onsdag kl. 22.00.
Starten på andra säsongen av Grey’s Anatomy kändes genast en aning avslagen och förutsägbar. Vilket inte på något sätt betyder att serien inte är sevärd. Precis som OC och Desperate Housewives är Grey’s Anatomy en serie som TV-Listan ”tvingas” se för att bibehålla någon slags maktbalans i tv-soffan. Det positiva är att det därför är fullkomligt riskfritt att både följa serien (och smyggilla den lite) och samtidigt överlägset kritisera den. Detta eftersom att TV-Listan inte själv behöver trycka på 5:an klockan 21.00 varje tisdag och onsdag. Men så här är det: Varken Grey’s Anatomy eller OC är i ärlighetens namn speciellt bra längre (Desp. Housewives är direkt hemsk!)... men det skapas en massa pinsamma, märkliga och lustiga situationer som i sin tur skapar fniss bakom skämskudden. Och det är ju alltid trevligt. En annan, på riktigt, cool grej är den medvetna satsningen på musiken och framförallt insikten om att rätt låt vid rätt tillfälle kan hjälpa en serie att växa långt utanför det normala. Samtidigt bygger just musiken relationer med fansen på ett sätt som inget merchandise i världen kan göra. Via ABC.com’s Grey’s-sida kan man klicka på ”Music Guide” och få både spellistan för varje program och dessutom en relevant kommentar om sånt som rör låtvalet, artisterna och annat relaterat. Det finns även en "Music Cast" där besökaren kan provlyssna och få specifika kommentarer för varje spår! Det känns OTROLIGT 2006. I avsnitt 2, "Enough is Enough", medverkar bland annat Brandi Carlile (Red Ink/Columbia) och även om det inte på något sätt är en personlig favorit så tyder det ändå på en viss koll. Det verkar vara ett grymt kul jobb och det skulle inte förvåna TV-Listan om Music Supervision is the new jag-vill-jobba-med-MEDIA och således ett ämne på landets medieutbildningar inom kort. Hur som helst - läs nedanstående kommentar av Alexandra Patsavas, Music Supervisor på Grey's Anatomy, för att förstå passionen och engagemanget som ligger bakom seriens soundtrack:
Since the show first aired last Spring, I have been getting a number of emails from Grey's Anatomy music fans about getting into the business of Music Supervision. Many of the inquiries are about which college classes to take, what the best companies are to work for and most often -how I got started. So here goes…. It seems obvious, but to be a music supervisor you really really have to love music. And I mean love it in that "my life would be a big dark room without it" kind of way. In college (as a political science major) at the U of Illinois, I worked as an independent promoter booking live acts and bringing them to campus venues and bars - They Might Be Giants, Camper Van Beethoven, Jane's Addiction and Smashing Pumpkins were some of the acts. This was in the late 80's so these big bands were just starting out at the time and were playing small college venues. I left Illinois to work at Triad Artists (big talent agency) in the mailroom and then at BMI in the Film/TV department. At BMI, I was first exposed to music in film and got to work closely with composers, music supervisors, music editors and observe how music actually made it into film. I focused on getting a music coordinator gig and was lucky to be hired by Paul Di Franco at Concorde Films. Concorde was the legendary B Movie Producer Roger Corman's film company and Paul taught me all the basics about spotting sessions, clearance work and negotiation in my 3 years and 30 projects at the company. In 1998, I started Chop Shop Music Supervision and have worked supervising both film and TV projects.
ps. i säsongens sista avsnitt hörs årets grymmaste låt - Gnarls Barkleys "Crazy". Programmet sändes den 4 februari i USAvilket betyder att "Crazy" placerades i programmet lååååååååångt innan den ens var påtänkt som internationell hit. Det, tycker TV-Listan, är exakt vad som menas med koll. Nu är det anledningen till att DU ska köpa en Hultsfredsbiljett.
Jaha, och sen har vi Criminal Minds som TV-Listan ville tycka om, men det gick helt enkelt inte. I ärlighetens namn var det svårt att ena komma förbi ”Greg” (Thomas Gibson som spelar Greg i den ganska jobbiga men märkligt långlivade Dharma & Greg… och nu alltså gestaltar special agent ”Hotch” Hotchner) gå omkring och vara cool. Det fungerade inte för mig. Dessutom var det inte speciellt spännande eller läskigt... och hur är läget med alla meningslösa citat? Mycket gnäll – och visst, den ska få flera chanser – men TV-Listan tvivlar starkt!
Säsongsavslutningarna har duggat tätt i veckan. Sista avsnittet av Invasion (någonsin?) var onekligen en liten besvikelse, men det orkar TV-Listan knappast ens bry sig om. Avslutningen gjordes uppenbarligen i förhoppningen att det skulle gå att bygga vidare och inga tillfredsställande svar eller förklaringar erbjöds. Det blev bara konstigt. Men men, det här är/var definitivt en serie som det går att leva utan.
Invasion betyg: 6,5/10
Chappelle’s Show säsong 1 avslutades på SVT igår. Och fast TV-Listan redan sett och skrivit om både säsongen och avsnittet så är det ändå lika roligt att varje gång. Ungefär som Seinfeld. På tal om Seinfeld så upptäckte TV-Listan sent igår natt ytterliggare en anmärkningsvärd och minnesvärd översättning. I ett av de absolut bästa avsnitten någonsin, Fusilli Jerry, får Kramer fel nummerskyltar till sin bil – specialbeställda skyltar som säger ”ASSMAN”. ASSMAN är ett jätteroligt ord, ingen tvekan om saken… men den svenska översättningen BAKTOK är inte riktigt lika skarp. Baktok? Är det någon som ens förstår vad det ska betyda? En tok som gillar bakar? Det förstör nästan hela avsnittet när man väl börjar tänka på det.
Hur som helst så är det sista avsnittet av Chappell’s Show väldigt bra, med interracial-versionen av Trading Spouses, O’Dweeds och Blackstars framträdande ”What’s Beef”. Kung helt enkelt.
Chappell’s Show säsong 1 betyg: 8/10
Nu till det viktigaste – The Wire säsong 3. I en serie med så många starka karaktärer (som utvecklas och växer), grupperingar (med interna föränderliga hierarkier) och politiker som intrigerar och skyddar sig själva först har det verkligen hjälpt att ha ett organisationsschema. Speciellt inledningsvis. Så här direkt efter det sista avsnittet infann sig en känsla av otillfredsställelse och frustration. Som att allting slutade exakt som det började. Förmodligen är det exakt det, den allmänna hopplösheten, meningslösheten och det faktum att det inte finns några enkla snabba svar eller lösningar, som man kommer att älska mest när man ser tillbaka på det hela om någon vecka, men just nu känns det som att man blivit lurad på konfekten. Ingen vann, utom möjligtvis ur ett kortsiktigt perspektiv, Marlo. Och på samma sätt, fast på ett mer bitterljuvt sätt, McNulty i och med att Stringer försvann. McNulty som även tröttnade på sig själv och lyckades komma till någon slags självinsikt till slut. Omar fick sin hämnd och fortsätter att vandra ensam i staden som en våldsam antihjälte fylld med passion, empati och en märklig insiktsfull och rättrådig syn på rättvisa.
Eftersom att The Wire nästa borde ha ett eget betygssystem så är det enklare att jämföra med tidigare säsonger. Så här ser den interna listan ut:
Säsong 2
Säsong 3
Säsong 1
Nu ser Tv-Listan fram mot säsong 4 och enligt hbo.com ska det handla om: With the Barksdale investigation concluded, the fourth season of THE WIRE will expand its focus to include a look at the role of the educational system in an urban environment. Det låter helt perfekt!
Det tristaste hittills i år, förutom att det allsvenska tv-avtalet inte är klart, är att Canal Plus under året inte lyckats fylla sin omtalade och tidigare smått fantastiska kl. 22.00-slot med nya bra serier. Titta bara på veckans tablå:
Måndag: Carnivále (repris)
Tisdag: Monk
Onsdag: Surface (mer om Surface nedan)
Torsdag: House
Fredag: Queer As Folk (den amerikanska versionen från 2000)
Ja, det är väldigt svårt att kontinuerligt ersätta superserier som Entourage, The Shield och Six Feet Under… men någonstans måste det dras en gräns. Nu när ROME dessutom är borta så finns där ingenting kvar. Repriseringen av Carnivále känns tveksam och lite desperat. Queer As Folk är visserligen fortfarande utmanande i sin... öppenhet, men en serie från 2000 är knappast något man marknadsför kanalen med. En annan sak man snart upptäcker är att skådespeleriet inte är seriens starka sida. Och om det nu är så att Canal Plus verkligen ska visa alla fem säsongerna så lär vi få dras med QAF på fredagar ett bra tag framöver. Monk, nu på säsong fyra, är så vansinnigt tråkig att den egentligen inte ens bör få ett omnämnande. Kvar finns fantastiska House… och det ett enda nytt glädjeämne: Surface, som nu äntligen startat på onsdagar.
De två avsnitten som TV-Listan sett av Surface var delvis riktigt bra. Ja, ljus flyger över himlen och landar i havet och ja, en man som är nästintill död efter kontakt med den ”okända livsformen” tillfrisknar på ett oförklarligt sätt… men det här är inte Invasion. Surface utgår från tre olika personer som på olika sätt och av olika anledningar börjar undersöka vad det egentligen är som händer under ytan och varför militären mörklägger alla spår. Det finns ett par smågrejer som stör lite (exempelvis smarta överdrivet kreativa babblande barn) och emellanåt får serien att kännas som ET, men det tonas förhoppningsvis ned i kommande avsnitt. Jämför man ändå Surface med de andra science fiction-serierna som visats under det senaste året så känns den dyrare, mer realistisk (!) och oerhört mycket otäckare. Produktionen känns påkostad och det finns ett par scener redan i det första avsnittet imponerar. Dialogen och skådespelarna är också övervägande bra, speciellt Lake Bell (som bl.a. gjort Boston Legal tidigare) även om det som sagt ibland spelas över på sina håll. Slutscenen i avsnitt två (som sänds nu på onsdag) är helt sjukt cool och chockerande, som Hajen x 1 000 ungefär, och när TV-Listan väl sett den så var det kört. Nu måste den här serien följas.
Tre saker om torsdagskvällen:
1. First Blood är verkligen en sjukt bra film. Trist att de trettielva uppföljarna förstörde hela grejen.
2. Invasion är bättre än sina tittarsiffror.
3. House levererade ett av de svagare avsnitten hittills.
Eftersom att det här inte är Film-Listan så hoppar vi direkt till punkt två och tre.
Invasion är en favoritserie här på TV-Listan. Förmodligen inte på topp 10-listan när året ska summeras, men trots allt den perfekta avslutningen på torsdagskvällen. TV-Listan gillar den sena sändningstiden och det faktum att det bara tycks bli en säsong. Någon skrev en kommentar här, för ett tag sedan, någonting i stil med att Invasion börjar ganska segt men ungefär halvvägs in i säsongen så tar det fart på allvar. Förutom att TV-Listan gillade serien från dag 1 är det bara att hålla med, igår var det helt plötsligt väldigt dramatiskt och nu gäller det att hänga med känns det som. Tidigare har man trots ett par missade avsnitt inte haft några problem att snabbt komma direkt in i handlingen, men som sagt - nu händer det grejer.
Invasion (hittills): 7/10
Förutom en av de bästa replikerna i House hittills: Wilson I know you’re in there, I can feel you caring, så var det ett ganska trist avsnitt. Eller, var det verkligen det? Ok - om vi börjar med Stacy och House: Hela försoningssoppan slutade med att House fattade beslutet, att inte återförenas, åt Stacy (I can’t make you happy) på ett sätt som TV-Listan ansåg borde ha framkallat ett raseriutbrott. Speciellt med tanke på att Stacy just meddelat att hon tänkte lämna sin man för House. Vad gör hon nu? Åker hem och försöker lappa ihop sitt förhållande med den sinnessjukt menlöse Mark (som av någon outgrundlig anledning söker upp House av alla människor för råd)? Knappast. Alla förlorar, på ett miserabelt och inte så trovärdigt sätt. Alla utom möjligtvis Wilson som fick lägga fram sanningen om House; som gick ut på att House tror sig behöva sin olycklighet för att bevara sin edge… vilket enligt Wilson naturligtvis är hel fel. Jaja, det bästa är i alla fall att Stacy nu är borta, för den här gången
Camerons HIV-test kändes först bara som att det fanns där för att skapa dialog. Ända tills House mycket elakt (två gånger faktiskt) först lurar henne att ta testet och sedan öppnar svaret och droppa en sarkastisk lustighet helt på Camerons bekostnad. TV-Listan älskar i och för sig när House går över gränsen så att man för en sekund tycker genuint illa om honom. Det är skillnaden.
En grej som inte gör någonting för serien längre är skämten om att Foreman måste ha varit biltjuv/knarkare/langare etc. Fingertoppskänslan är inte där längre och nu känns det bara meningslöst.
Jo, det var ett ganska trist avsnitt. Som trots allt ändå var ganska bra. Betyg: 7/10.
Vänta lite nu! Exakt vad var det som hände alldeles nyss? Fick vi precis se den ultimata The Wire-scenen utspela sig på en gay-bar? Medan den ordinarie handlingen fortskrider fladdrar, bara för ett par sekunder, en påtagligt berusad, något tufsig och fullständigt malplacerad Deputy Commissioner Rawls förbi i bild. Något ur fokus! Hur snyggt var det? The Wire slutar aldrig att överraska och det är såna här scener som tar det hela till 10/10.
Hade TV-Listan bara fått se Greken promenera in i bilden så hade lyckan varit fullständig, och serien naturligtvis förstörd så det får man egentligen inte ens önska. Istället är allting precis så perfekt som det ska vara när bara två avsnitt återstår av säsongen. Alla mot alla: Omar mot Avon, Stringer (som förtvivlat försöker vara större än sin omgivning) mot Marlo (antar vi väl, efter avrättningen av Devonne), Avon mot alla, Brother Mouzone mot Omar… etc. Och det spelet, avrättningar och droger aside, är inte tillnärmelsevis lika smutsigt som det politiska och polisiära.
Topp 3 just nu:
Deputy Commissioner Rawls
Brother Mouzone
Major Colvin
