“You think long, you think wrong”

World Poker Tour har allting som Celebrity Poker Showdown saknar. Produktionen, miljön, närvaron, spänningen och gästerna. Dessutom är, trots min mini-hyllning till Dave Foley för några dagar sedan, programledarna otroligt mycket bättre.

Veckans omgång av WPT var inne och besudlade CPS domäner, då de lät medverkande från två olika Discovery Channel-program, American Chopper och Trading Spaces, spela mot varandra för välgörande ändamål. Den stilige snickaren Carter Oosterhouse, som faktiskt är ganska lik Orlando Bloom, tog till sist hem spelet i en rafflande upplösning. Den siste motståndaren fick efter långt grubblande och ett felaktigt beslut smaka fet poker-klyscha: You think long, you think wrong. Sånt älskar jag.

Poker får bli min brygga till nästa punkt, då pokertrenden på tv är lika påtaglig nu som matlagningen var för ett par år sedan. Min gissning är dock att matlagningen är på väg tillbaka i stor stil och det i form av en ny HBO-serie. I mitten december kom nyheten att HBO köpt rättigheterna till restaurantkritikern Ruth Reichl’s (LA Times, NY Times och Gourmet Magazine) böcker. Enligt Variety.com så är det ett författarteam bestående av Dawn Prestwich and Nicole Yorkin (som använts av HBO tidigare för Carnivale, och det gör ju i alla fall mig mycket lycklig och förhoppningsfull) som ska skriva ihop seriens första avsnitt. Mannen som plockats in för att producera det hela är Cary Brokaw (Angels of America, Closer etc.) som tillsammans med Reichl nu skapar en serie som ska vara ”a mix of comedy and drama, striking a tone similar to that of ’Sex and the City.’” Jag tror att det kan bli fantastiskt bra!

Nu till veckans höjdpunkt: Six Feet Under säsong 5.

Alltså jag kan inte ens förklara hur mycket jag älskar den här serien och alla (ja, alla) karaktärer i den. Öppningsavsnittet, A Coat Of White Primer, en underbar titel förövrigt, ger mig exakt vad jag vill ha efter att ha varit borta från serien i XX antal månader. Alla hur-var-det-nu-igen frågor besvaras snabbt och snyggt.
Claire och Billy… och Claires dagdröm om Billy.
Ruth och George… och kollapsen, utbrottet och örfilen!
Claire, Nate och David… på trappan med pipan.
David och Keith… och barnet.
Brenda… och missfallet.
Nates tårar.
Dinah Washingtons Teach Me Tonight till eftertexterna! Åh så perfekt.

Betyg: 9/10

Tillsist – nu när jag tänkt lite mer på det sista avsnittet av House, och sett reprisen, så skäms jag lite för att jag missat att väva in Wilson i kommentarerna. Undermedvetet handlar det förmodligen om selektiv perception eller något liknande, eftersom att jag fortfarande inte hämtat mig mentalt från Dead Poet Society, men om jag ska vara ärlig mot mig själv så måste jag erkänna att Robert Sean Leonard’s dr. Wilson är geni. Hans stammande slå-knut-på-sig-själv stil, kombinerad med skarpsynthet och ärliga/ironiska kommentarer, är den idealiska vänskapen för House. Wilson är kung. Och nu när Leonard ska medverka i filmatiseringen av Glamorama (Bret Easton Ellis) så kanske jag äntligen lyckas radera Oh Captain my Captain för alltid.