"There's never been a paper bag for drugs. Until now."

”In DVD form, the series could be called “17,” since that’s how many hours a season runs without commercials; still, that’s a lot of couch time for a weekend.”
Nancy Franklin skriver fantastiska krönikor om TV i The New Yorker. Den senaste, som publiserats på nätet, handlar om “24” och du måste läsa den här.

I övrigt: är någon som kan begripa varför CSI Miami slår Prison Break på måndagar? David Caruso är hemsk och just Miami är absolut sämst av de tre versionerna. Under tiden blir Prison Break bättre och bättre. Vad är det som händer i tv-sofforna? Här får TV-Listan mycket riktigt skämmas - det är ju inte alls Miami, utan Las Vegas (som påpekas i kommentaren). Klantigt - men det ändrar egentligen ingenting i sak. Förutom kanske att jag kan förstå att kvinnor hellre ser CSI Las Vegas än Prison Break (vilket är fallet enligt mätningen), trots Wentworth Miller.

CSI Topp 3:
1. Las Vegas
2. New York
3. Miami

Commander In Cheif känns lika hett som Short Track.

Kort om de senaste kvällarna:
The Wire visade i fredags att serien är tillbaka på allvar. "All Due Respect" (avsnitt två, säsong tre) reintroducerade Omar - den homosexuella gangstern som garanterat är hårdast av dem alla. I övrigt råder det som vanligt ett smutsigt kaos på alla fronter, och nyanserna mellan gott och ont är mer eller mindre helt utsuddade. Nu kan TV-Listan sova gott igen, medveten om att veckoslutet är räddat, om nu Six feet Under skulle klappa igenom fullständigt. Just den risken känns dock inte lika överhängande som för en vecka sedan.

Måndagens avsnitt av The Shield var liksom The Wire fruktansvärt bra. Egentligen är de ganska lika som serier, även om The Wire såklart är en aning tyngre. Men bara en aning. Jag älskar säsong fyra av The Shield och jag älskar att Glenn Close äntligen fick visa sitt vansinnesuttryck. Stenhårt. Om en knapp vecka, på måndag, väntar säsongsfinalen - och det känns onkeligen en aning bitterljuvt. Avsnittet heter mycket riktigt "Ain't That A Shame".