You Can't Always Get What You Want

Nu har jag äntligen fått lite tid att skriva om säsongsavslutning av House – en av TV-Listans absoluta favoritserier.

”The Honeymoon” är ett perfekt avsnitt som förklarar och utvecklar Hugh Lauries karaktär ytterliggare. Det skapar dessutom förutsättningar för en spännande och intressant säsong 2. Cameron ser hur House känner för Stacy (ex-frun som varit med i två avsnitt) och tycks till sist (äntligen) få någon slags closure när hon inser att House aldrig kommer att älska henne på samma sätt. Det sista som händer i avsnittet är att Stacy erbjuds jobb på sjukhuset, som hon accepterar förutsatt att House ger sitt OK. Vilket han gör… till tonerna av Rolling Stones ”You Can't Always Get What You Want”. Hur snyggt är det? Det skulle inte vara några problem att skriva en hel uppsats om det här avsnittet, för att inte tala om hela serien, men just nu räcker det med att ge det ett rättvist betyg.

Betyg på House, säsong 1: 9/10

Och jag älskar Canal + för att de drar igång säsong 2 redan nästa torsdag!

Basically she's fucking Lance Armstrong

Konklusion: The Wire 3 måste vara ganska fucking fantastic om den ska vinna pris som TV-Listans bästa dramaserie 2006. Six Feet Under säsong 5 slår alla förväntningar hittills.

Det är få serier som på allvar påverkar, som är så omtumlande och intensiva att det svarta trycket i bröstet är påtagligt efteråt när man sitter och skakar i tv-soffan. Vad i helvete är det som händer? TV-Listan har alltid tyckt att SFU säsong 2 var det bästa som någonsin visats på tv, men det kanske måste revideras senare i vår. Skådespeleriet och dialogen, relationerna och karaktärernas utveckling - allt med säsong 5 är 10/10 just nu.

Bäst i den här veckans avsnitt ”Time Flies” var Billys fortsatta mentala förfall. Den resan, som pågått sedan starten av säsongen, är enastående. Min favoritdetalj ur avsnittet är annars att Todd, som lämnats av sin fru för en man med testikelcancer (basically she’s fucking Lance Armstrong), hamnar i säng med Claire, och där ligger naken iklädd endast ett gult armband. Det är förkrossande ironiskt och otroligt roligt. Det är referenserna, detaljerna och alla lager av undermeningar som gör SFU till någonting helt unikt.
En annan sak som fastnade var Maggies ord till Nate: I know that if you think life's a vending machine where you put in virtue and you get out happiness, then you're probably going to be disappointed.

TV-Listan pratar mycket om musik och även om det inte är en slump så finns det oftast belägg. Så också nu. Det är bara att hoppas att alla förstår vilket geni det är som musiksatte den känslomässiga kulissen till födelsedagskalaset - livskris, panik och instängd inträngd is this it? Häng med nu:

Coldplay - Speed of Sound.
Josh Rouse – Winter In the Hamptons.
Arcade Fire – Lies.

Exakt helt perfekt och rätt på så många olika sätt.

Bonus: har ni inte spelat SFU-spelet (frågesport) på HBO’s hemsida så är det läge att göra det här och nu.

Betyg på avsnittet och en tredjedels säsong: 10/10.

Åh Cole!

”Åh, Cole!” utbrast P i tv-soffan igår kväll när vi smygkollade på Invasion – den nya Science Fiction-serien som startar på Kanal 5 inom kort.

”Cole”, är alltså Eddie Cibrian, som i slutet av 90-talet spelade Cole Dechanel i såpan Sunset Beach. Jag nöjer mig med att konstatera att vi alla har olika referensramar. TV-Listan kommer ihåg Eddie som den charmige, lite strulige/barnslige Jimmy i Tredje Skiftet (NBC) och nu senast i Tilt (ESPN) där han spelade Eddie Towne, som återvänder till Vegas för att krossa Michael Madsens ”The Matador” vid pokerbordet. Men nu handlar det om Invasion och där spelar ”Cole” en hyvens man vid namn Russel Varon.

Jag vet inte hur många gånger TV-Listan tvekat inför en ny Science Fiction-serie. Ta 4400 och Treshold tillexempel – skräp. Men givetvis är det som med musik, en bra låt är en bra låt. Invasion är en bra serie, det kan man konstatera redan efter fem minuter. Efter att ha sett hela piloten så tycker jag till och med att den verkar mycket bra. Ni vet – så där så att man direkt längtar efter fortsättningen.

Utan att gå in på den lite krångliga familjesituationen, som dessutom kompliceras av att alla huvudkaraktärerna har mer eller mindre offentliga jobb, så kan man säga att serien utspelar sig i en liten stad i Florida som förstörs av en kraftig orkan. Märkliga ljus faller från himlen och en konspiratoriskt lagd bror (son till Russel Varons nya fru Larkin Groves… ja, ni fattar) fattar misstankar. En märklig kropp fiskas upp ur vattnet och Russel Varons före detta fru, Dr. Mariel Underlay, försvinner under orkanen men återfinns sedan naken utan en skråma på kroppen ute i ett träsk. Ja, det låter lite ostigt – som med all Sci-Fi – men det är det inte.

Skit samma – se den här serien när den startar på Kanal 5.

Betyg på piloten: 7/10

You can't find the Don, you go visit Fredo.

Vad var det som hände igår? Har det någonsin gått fem stycken påkostade amerikanska dramaserier av högsta kaliber, samma kväll, på svensk tv tidigare? Jag ska inte ta det från början, utan gör istället en rankinglista över det bästa jag lyckades se under måndagskvällen:

1. The Shield
The Shield vinner tv-kvällen på grund av att hela säsongen är så snyggt uppbyggd. Veckans avsnitt ”String Theory” var ovanligt jobbigt att se. Två poliser kidnappas och mördas och hela Farmington-området börjar vända sig mot polisens nya taktik, det vill säga att beslagta all egendom som misstänks ha inhandlats med knarkpengar… det vill säga en hel del hus, bilar etc. Stor dramatik som definitivt fortsätter nästa vecka. Älskar The Shield.

2. Prison Break
Den här serien har jag sett klart, men trots att jag vet hur det går så känns det ändå löjligt spännande. Varje scen är en cliffhanger tillsynes utan att tappa i trovärdighet, som exempelvis 24. Precis som 24 så mår Prison Break bäst av att ses under en lång natt, istället för ett avsnitt i veckan där man tappar nerven. Köp på dvd!

3. Vita Huset – starten av säsong 6
Det känns konstigt att lägga Prison Break före Vita Huset. Sett över längre tid är det naturligtvis omöjligt. Men – det har gått väldigt lång tid sedan jag så det sista avsnittet på säsong 5 och dessutom gillar jag inte Donna och Josh-grejen. Samtidigt fattar jag att det här kommer att ordna sig – Vita Huset är på riktigt.

4. CSI New York
Säsongsavslutning. Jag börjar få äta upp mina tidigare kommentarer om Messer och att ingenting följs upp i CSI-serien. Utvärderingen av honom (Messer) är onekligen exakt vad jag efterfrågade. Annars tycker jag att det var ett ganska trist avsnitt och med tanke på att det var säsongens sista avsnitt var det en osedvanligt tråkig avslutning. Mac ska börja dejta igen efter hans tidigare frus bortgång. Lite magknip – javisst, men bryr jag mig egentligen – nej.

5. Commander in Chief
Mycket riktigt så är jag redan trött på den här serien. Det finns potential men det händer liksom aldrig. Geena Davis är cool – men precis som i A Leauge of Their Own så kan man inte låta bli att irritera sig på hennes präktiga uppsyn och korrekthet i alla lägen.

Who the fuck is Bryan Greenberg?

Det gäller att hänga med i SVT-svängarna när en ny serie är på gång. De försöker frenetiskt bli av med alla potentiella tittare genom att hålla så tyst som möjligt om seriestarten och dessutom listigt nog ge den ett svenskt namn som garanterar att ingen råkar titta på den av misstag. Tack istället till Weird Science.

Ikväll smygstartade Unscripted (HBO), som i den statliga televisionens underbara värld får heta Oskrivna Blad. OSKRIVNA BLAD – VAD I HELVETE? Det är så fruktansvärt mycket Vår Teater över det hela att det känns som att jag är tillbaka i Tantoskolan 1981.

Hur som helst. Unscipted är en helt fantastisk serie som tar mockumentary-genren till en ny nivå, producerat av Section Eight, Steven Soderbergh's och George Clooney's produktionsbolag, som bland annat tidigare gjort K-Street. Det hela handlar om tre skådespelare som följda av en skakig kamera kämpar sig fram i Hollywoods grumliga bakvatten (häpp). I verkligheten finns inget skrivet manus, skådespelarna sätts i olika situationer och improviserar fram lösningen i scenerna, vilket ger en verkligt autentisk känsla. Åtminstone för mig som icke skådespelande tittare.

En klassiker i avsnitt 1 är när Bryan Greenbergs karaktär ”Bryan Greenberg” är statist i E.R och söker uppmuntran genom att berätta att han nyligen varit med i Boston Publik. Svaret från den i serien så charmige Noah Wyle (John Carter) är ett föraktfullt skratt och ett nedvärderande ”Is that still on? Are you serious?”. Underbart.

Se den här serien för guds skull. Bara 9 delar kvar. Låt inte SVT skrämma bort er. Tvärtom - låt dem veta hur mycket de suger: drama@svt.se

Nu när jag tänker efter är det SVTs fel att jag missade första säsongen av The Wire när den gick. Dels genom att lägga den på en omöjlig tid, men också genom att döpa om den till ”I Narkotikans Spår”. Public Service - svar NEJ.

The West Wing R.I.P.

Som ni såg i helgen hade Jens Peterson (Aftonbladet) också fått nya numret av Café... och helt sonika snott hela Wiklunds krönika. Snyggt "jobbat" Jens.

Fler grejer ni redan vet (från Ananova.com): South Park's Tom Cruise episode axed
TV bosses have axed an episode of South Park which 'outs' a fictional Tom Cruise character as gay. They are scared the real Tom Cruise might sue them, according to the Sun.
The cartoon shows 'Cruise' refusing to come out of a closet in a reference to rumours about his sexuality. His ex-wife Nicole Kidman and fellow Scientologist John Travolta are portrayed as trying to coax him out.

Nicole, 38, tells him: “Don’t you think this has gone on long enough? It’s time for you to come out of the closet. You’re not fooling anyone.”

The episode, called Trapped in the Closet, also features Scientology founder L Ron Hubbard criticising Cruise’s acting skills. It was shown in America last year but Cruise, 43, is believed to have threatened legal action if it is shown again. An insider was quoted as saying: “Tom is famously very litigious and will go to great lengths to protect his reputation.
“Tom was said not to like the episode and Paramount just didn’t dare risk showing it again. It’s a shame that UK audiences will never see it because it’s very funny.”

Vita Huset läggs ned. En av världens bästa serier genom tiderna är officiellt över efter sju säsonger. Det tristaste är att Rob Lowe aldrig hann komma tillbaka. I övrigt så känns det det faktiskt ganska okej tycker jag. Missförstå mig rätt - jag älskar Vita Huset, men allt har ett slut. Och det är inte speciellt många smarta politiska dramaserier som lever längre än vad Vita Huset har gjort. Tittarsiffrorna som nämns som huvudanledning (John Spencers död lär väl vara en annan) skvallrar om att serien förmodligen är lite för smart för sitt eget bästa, i ett land som inte är det. The West Wing R.I.P.

I will hit you back this time!

Gradvalls utmärkta krönika i nya Café har jag redan nämnt, men den text som verkligen säger en hel del om vad som gäller just nu är Hans Wiklunds text i samma nummer. "Filmen är Död" är rubriken och syftar till det paradigmskifte underhållningsindustrin genomgår just nu. Från film, till tv. Jag gillar verkligen Wiklund och att han nu går ut och biter den hand som föder honom är naturligtvis helt rätt. Den här texten bör läsas av alla med ett starkt tv-intresse. Nu.

Six Feet Under är sorgligare än någonsin. Avsnittet "Hold My Hand" var vackert, sant och förkrossande tröstlöst. Ett tålmodigt tragglande i samtliga relationer, med vardagsproblem som verkar olösliga. Bäst/värst är Ruth och Georges interna om ett värdigt liv kontra kärlek, och Claire som dras med i Billys plötsligt impulsiva och känslomässiga beteende, som enbart beror på att han i smyg slutat ta sin medicin. Ingenting bra kan komma ur någon av de relationerna. Ibland är det så antar jag, att ett förhållande aldrig är så fint och ärligt som när det spricker och går sönder. Det är det jag sitter och väntar på nu. Melankoli ska aldrig underskattas.

Betyg: 9/10

Gregory House MD

Åh vilket bra avsnitt av House igår. Eller hur? Så smart att flytta fokus från relationsdramat och annat käbbel och gå tillbaka till det som gjorde serien så grym i början, med syndromen och relationen till patienterna. Jag älskade allt med diagnostiskklassen – från uppbyggnaden med de tre fallen, till slutet där House lite med vänsterhanden lyckas avslöja varför den ordinarie läraren alltid är sjuk – och House föredetta fru Stacy's uppseendeväckande intåg i serien.

Betyget: 8/10

Battlestar Galactica

Det är inte helt klart var Battlestar Galactica hamnar än men det står mellan TV4 och Kanal 5... och då hoppas i alla fall jag på TV4. Jag köpte, och har precis sett, säsong 1 på dvd och måste ställa mig i kön och hylla. SCI-FI är normalt sätt inte mig grej men den här serien är smart och berör faktiskt. Jag följde såklart TAKEN på Canal + (som väl på sin höjd var 6/10 - och det endast för ambitionsnivån) för något år sedan men annars är de första åren av Arkiv X fortfarande outstanding i genren. Battlestar Galactica är dock någonting annat, mer år Star Trek-hållet - fast bra! Idag köper jag säsong 2 (378 kr fraktfritt) och sen är det jag och tv-soffan hela helgen. KUNG.

Are you flat? Yup, just like god made me.

Jag har inte sett Kristen Bell sedan hon spelade den på ytan polerade, men i själva verket sinnessjukt smutsiga och iskallt beräknande, Flora Andersson i ett par avsnitt av Deadwood. Ett gästspel som slutade i ond bråd död för både Flora och hennes mesiga brorsa Miles förövrigt. Deadwood måste ses i sin helhet, så köp den billigt på dvd här.

Men nu dyker Kristen alltså upp i, och som, Veroncia Mars och är helt enormt bra. I sann Don't Believe The Hype-anda så trodde jag verkligen inte att serien skulle vara så bra som den faktiskt är. Inte ens Paris Hilton lyckades förstöra exalteringen i avsnitt 2. Tvärtom måste jag säga att hon klarade sig ganska bra som… sig själv. Det jag älskar mest är manuset - otroligt välskrivet.

Musiken tappade dock tempot helt och det verkar dessvärre inte bli bättre framöver, även om det i och för sig dyker upp lite Bloc Party och Interpool här och var. På det officiella soundtracket finns bl.a. fantastiska Tegan & Sara med I Know I Know I Know, men köp hellre deras egen platta So Jealous (159 kr) som är mycket bättre.

Betyg: 7,5/10

En annan grej - att sitta och se Desperate Housewives ensemblen säga att serien är en mix av Sex in the city och – håll i er – Six Feet Under… är inget annat än hemskt. Hade jag inte avskytt serien redan innan så gör jag det garanterat nu. Dra aldrig ned Six Feet Under på den nivån!

Betyg på den kommentaren: 1/10

"Trist Grey's"

Säsongsavslutningen av Grey’s Anatomy lämnade mycket att önska, som till exempel en äkta cliff hanger. Nu är det bara: Jaha, så Patrick Dempsey har hemlig en fru – big deal. Hela upplägget är så gjort att det bara känns löjligt. ALLA vet hur det kommer att sluta. Även om serien fortfarande känns stark så är den nu verkligen på väg mot Ally McBeal och det är trist såklart.

Betyg: 6,5/10

TV3 är oerhört stolta över Prison Break, vilket de ska vara. Men nu är det dags att sluta klappa sig på ryggen och jobba vidare. Enligt säkra källor håller Anders Knave på att bygga för framtiden - 2009 that is. Det enda jag vill veta är när de ska dra igång My Name Is Earl, vilket det hittills inte gått att få svar på. Serien är dock med i tablådragningen och det är tydligt att målen är höga. Vänta er en ny marknadsförings-blitz lagom till premiären. Efter det följer BONES som också bör fungera bra på TV3 senare i vår. Vem, för ett halvår sedan, hade kunnat tro att TV3 helt plötsligt skulle vakna till liv igen?

Ok - vidare. Det märkliga är att jag tycker bättre om ROME nu när jag ser den för andra gången. Första avsnittet gav verkligen mersmak och jag tänker ge ROME en ordentlig chans till. Det mesta om serien har redan sagts, så jag nöjer mig med att betygsätta avsnitt 1.

Betyg: 7,5/10

Förbeställ Sleeper Cell. Hyllade Sleeper Cell – tiodelad serie om FBI-agenter som infiltrerar en terroristgrupp i Los Angeles – blev utan Golden Globe (i kategorin Best Mini-Series Or Motion Picture Made for Television). Synd, men vi får trösta oss med att det häromveckan offentliggjordes att SVT har tjackat den och siktar på sändningsstart under våren. Med tanke på hur Public Service-bunkern på Gärdet har misshandlat sina inköp tidigare är det dock kanske bäst att klämma Sleeper Cell på dvd. Släpps först den 14 mars, men kan förbeställas nu på Amazon.

PS. Canal + visar Weeds från början igen. Våga inte missa den en gång till.

Veronica Mars + Streets

Gradvall skriver om Veronica Mars i nya numret av Café. Väldigt bra såklart - som alltid. Musiken som spelar en allt viktigare roll omnämns naturligtvis också och Gradvall framhåller Streets vilket han gör rätt i. Det finns förresten en grym Röyksopp-remix på Weak Become Heroes (låten som spelades i det första avsnittet) att köpa på I-Tunes som jag varmt kan rekommendera.

Back once again

Ojojoj vad TV-LISTAN har haft mycket att göra på sitt riktiga jobb. Tur att hardcorefansen tvingar TV-LISTAN att fortsätta, annars hade nedläggningen varit ett faktum.Trist att man inte bara kan ta tjänstledigt i ett år och typ låssas skriva en roman eller nåt, och på så sätt kunna skriva blog på heltid.

Anyway: Stoppa dubbelarbetet för tusan! Det borde stiftas en lag som förbjuder skådespelare att ha olika roller i likartade serier. I går dök birollsgeniet Michael O'Neill upp som ränksmidande senator i Commander in Chief. Han har tidigare spelat den briljant torre Secret Service-agenten Ron Butterfield i Vita huset, så det enda jag satt och väntade på var att O’Neill plötsligt skulle kasta sig åt sidan för att ta en kulsvärm för Martin Sheen. Du skall icke hava några andra presidentserier jämte Vita huset, Michael.

Family Guy

”In an episode a couple of months ago, Brian got a job at The New Yorker. On his first day, he found out that there were no toilets in the bathrooms; the people who worked there, he was told, didn’t need them, because they didn’t have anuses.”

The New Yorker publicerade nyligen en mycket välskriven och faktakryddad hyllning till Family Guy, som alla som gillar tv bör läsa. Artikeln nämner bland annat att Family Guy (som startade på FOX, plockades bort, dök på på Comedy Central för att tills sist tas tillbaka av FOX) är den första serien som återvänt till sin ursprungskanal på grund av massiv dvd-försäljning... vilket ju är ganska coolt.

I Sverige går Family Guy på ZTV och serien har faktiskt lyckats skapa sig en bra fanbase. Förra torsdagen såg ca. 100 000 personer Family Guy klockan 20.30. Primärmålgruppen i Sverige är mer eller mindre densamma som i USA, det vill säga män 15 - 34, och ser man specifikt till den gruppen så slog Family Guy till och med Simpsons i samma mätning.

Family Guy har förresten en helt egen blog, kolla in den här.

Kanon eller Kalkon? Kalkon!

Hela ankdammen vill tycka till om Virtanens trevande försök till en helt ny karriär på TV8. Så också TV-Listan. Okej - programmet var hemskt! Inget annat finns egentligen att säga om saken. Resumés uppgifter om att endast 1 000 personer såg ”showen” (att de använder sig av det minst sagt trubbiga mätverktyget MMS väljer jag den här gången att strunta fullständigt i) bekräftar att Virtanens dragningskraft utan Aftonbladet i ryggen nu officiellt kan jämföras med Tom Hjeltes. Tom, som efter sitt fängelsestraff verkar ha försvunnit från jordens yta. Går månne Virtanen nu samma öde till mötes – hoppas hoppas hoppas!!!

Samtidigt gillar jag MTG's ambition. Stortavlor i tunnelbanan (Virtanen och Ortmark) och ett uttalat mål på 20-25 000 tittare på Virtanen. Jag tycker dock att de satsat på fel person.

Det bästa - förutom bilden ovan på Virtanen - är programdirektören Thomas Hall svar på Resumés påstående: Det kan inte stämma. Jag känner själv 1000 personer som jag vet tittade igår.

Hur som helst – så här går snacket:

Resumé:
"Virtanens mardrömsstart"

Linda Skugge:
"Studio Virtanen i TV8. En självklar succé."

Aftonbladet (Jan Olov Andersson):
"Sådär" Nervös... internt trams... trött filmrecension. (låter mer som en sågning tycker jag)

Virtanens blogg:

"Jag var very very spattig, men det kunde ha varit värre."

“You think long, you think wrong”

World Poker Tour har allting som Celebrity Poker Showdown saknar. Produktionen, miljön, närvaron, spänningen och gästerna. Dessutom är, trots min mini-hyllning till Dave Foley för några dagar sedan, programledarna otroligt mycket bättre.

Veckans omgång av WPT var inne och besudlade CPS domäner, då de lät medverkande från två olika Discovery Channel-program, American Chopper och Trading Spaces, spela mot varandra för välgörande ändamål. Den stilige snickaren Carter Oosterhouse, som faktiskt är ganska lik Orlando Bloom, tog till sist hem spelet i en rafflande upplösning. Den siste motståndaren fick efter långt grubblande och ett felaktigt beslut smaka fet poker-klyscha: You think long, you think wrong. Sånt älskar jag.

Poker får bli min brygga till nästa punkt, då pokertrenden på tv är lika påtaglig nu som matlagningen var för ett par år sedan. Min gissning är dock att matlagningen är på väg tillbaka i stor stil och det i form av en ny HBO-serie. I mitten december kom nyheten att HBO köpt rättigheterna till restaurantkritikern Ruth Reichl’s (LA Times, NY Times och Gourmet Magazine) böcker. Enligt Variety.com så är det ett författarteam bestående av Dawn Prestwich and Nicole Yorkin (som använts av HBO tidigare för Carnivale, och det gör ju i alla fall mig mycket lycklig och förhoppningsfull) som ska skriva ihop seriens första avsnitt. Mannen som plockats in för att producera det hela är Cary Brokaw (Angels of America, Closer etc.) som tillsammans med Reichl nu skapar en serie som ska vara ”a mix of comedy and drama, striking a tone similar to that of ’Sex and the City.’” Jag tror att det kan bli fantastiskt bra!

Nu till veckans höjdpunkt: Six Feet Under säsong 5.

Alltså jag kan inte ens förklara hur mycket jag älskar den här serien och alla (ja, alla) karaktärer i den. Öppningsavsnittet, A Coat Of White Primer, en underbar titel förövrigt, ger mig exakt vad jag vill ha efter att ha varit borta från serien i XX antal månader. Alla hur-var-det-nu-igen frågor besvaras snabbt och snyggt.
Claire och Billy… och Claires dagdröm om Billy.
Ruth och George… och kollapsen, utbrottet och örfilen!
Claire, Nate och David… på trappan med pipan.
David och Keith… och barnet.
Brenda… och missfallet.
Nates tårar.
Dinah Washingtons Teach Me Tonight till eftertexterna! Åh så perfekt.

Betyg: 9/10

Tillsist – nu när jag tänkt lite mer på det sista avsnittet av House, och sett reprisen, så skäms jag lite för att jag missat att väva in Wilson i kommentarerna. Undermedvetet handlar det förmodligen om selektiv perception eller något liknande, eftersom att jag fortfarande inte hämtat mig mentalt från Dead Poet Society, men om jag ska vara ärlig mot mig själv så måste jag erkänna att Robert Sean Leonard’s dr. Wilson är geni. Hans stammande slå-knut-på-sig-själv stil, kombinerad med skarpsynthet och ärliga/ironiska kommentarer, är den idealiska vänskapen för House. Wilson är kung. Och nu när Leonard ska medverka i filmatiseringen av Glamorama (Bret Easton Ellis) så kanske jag äntligen lyckas radera Oh Captain my Captain för alltid.

"So the FCC won't let me be"

Det var kul att se, med en veckas fördröjning, hur Howard Stern helt plötsligt dök upp i både Letterman och The Daily Show. (Jag missade i och för sig Leno, men jag antar att det bara var New York-baserade redaktionerna som brydde sig). Howard, som är trött på att ständigt bli censurerad/bötfälld av FCC (they were killing my creativity), har tagit sitt pick och pack och flyttat till satellitradions förlovade land, typ.

Och allt jag kan tänka är: hur orkar han? Och direkt efteråt: hur orkar folk bry sig om Howard Stern? Allvarligt talat, vem vill ha Howard i 100 satellitkanaler eller i sin mobiltelefon? Ja, jag vet att han har tio miljoner lyssnare, men det betyder inte att de har rätt. Speciellt inte nu, 2006. Jag har tidigare känt mig helt likgiltig. Jag menar, om han vill prata med strippor och ta hem enkla poäng med korkade "kontroversiella" ämnen/uttalanden så är väl det fine. Men nu börjar jag faktiskt avsky honom. Bort från min TV.

Då är det mycket roligare att tänka sig hur den svenska motsvarigheten skulle kunna te sig. Någonting med ”Bobo Krull signar rekordavtal för att lansera DAB-radio”. Undantaget att Pagrotsky redan dragit i handbromsen… och att ingen, verkligen INGEN, bryr sig om Bobo Krull.

Och för den som inte visste det så visades Howards Sterns program även i tv (exakt - precis som Annika Lanz!) och därför kvalar det in på TV-Listan.

Anyway.

House: Så nu är Vogler borta och det är grymt synd tycker jag. Den övertygade och självklare Vogler var den perfekta motvikten till House minst sagt excentriska beteende, och det behövdes verkligen. Och jag är också lite orolig för var den lilla kärleksaffären mellan House och Cameron ska ta vägen? Nej, tills vidare är jag av uppfattningen att Cameron borde ha lämnats åt sitt öde och istället skulle Petra Gilmar anställts. Hon hade passat perfekt. På plussidan så är House mobbning av Chase fortfarande väldigt rolig. Sammantaget var ”Kids” ett helt okej avsnitt, men absolut inte ett av de bästa.

Betyg: 7/10

Produktionsbolagshumor...

Micke Svensson har varit på Hachette-förlaget sedan urminnes tider. När han nu till sist tog mod till sig och bytte bransch, till Filip & Fredriks produktionsbolag Paris-Dakar, firade han det hela med att spela in en kortfilm om tv-branschens förträfflighet. Den är väldigt väldigt rolig, om än något (årets underdrift) intern! Passa på att se den här innan Mats Rydström plockar bort den från Cafés server.

Reprisernas kväll

Ikväll börjar Entourage om på Canal +. De fyra första avsnitten med start klockan 22:00. Samtidigt kör TV3 reprisen av Prison Break's två första avsnitt.

Dave Foley

Celebrity Poker är bara så bra som de amatörspelande b, c och d-kändisar producenten lyckats få ihop för kvällen, och det kan således skifta rätt kraftigt i kvalité och underhållning. Mitt i all improviserad oreda sitter Dave Foley och förolämpar sina gäster hela vägen till banken. Som programledare för Celebrity Poker är han genialisk i all sin ironi och drypande sarkasm. Spelarna i ”losers lounge” ser oftast bara fåraktigt generade ut. Bisittaren Phil Gordon, som bara är där för att skänka någon slags trovärdighet åt programmet, får också sina slängar av sleven – nästan alltid med en gayreferens på köpet. Phil’s svar är alltid, ALLTID, världens sämsta låssasskratt. Hatar Phil Gordon.

Dave Foley såg jag för första gången i Kids in the Hall, den kanadensiska studentversionen av Saturday Night Live, typ. Jag älskade programmet trots att jag var lite för ung för att fullt ut greppa de oändliga (homo-)sexanspelningarna som allt som oftast var det som gjorde sketcherna så roliga och unika. Min favoritsketch, som upprepades i oändlighet, var Head Crusher, som senare utvecklades till Head Crusher vs. Face Pincher. Otroligt roligt när olika personer ska krossas på långt håll, mellan tumme och pekfinger. Fast så här i text låter det värdelöst inser jag nu. You had to be there I guess.

En av de första sit-coms jag lärde mig att älska var News Radio (1995-1999), där Dave Foley spelade stationschef på en minst sagt disfunktionell radiostation. (Daves karaktär var ungefär den diametrala motsatsen till hur Daniel Åkerman drev NRJ i början av 2000-talet, annars påminde stationerna rätt mycket om varann i all sin hybris/förvirring). NewsRadio hade en rätt fantastisk rolbesättning med bland andra Andy Dick som man i efterhand har förstått spelade sig själv, precis som han alltid gör; Maura Tierney som sedan dess spelar Abby, min favoritkaraktär i ER; John Lovitz och inte minst Phil Hartman. Phil Hartman är en av de bästa komikerna på tv någonsin och NewsRadio är så vitt jag vet det sista han gjorde innan han sköts till döds av sin fru 1998.

Hur som helst – Dave Foley är värd en extra koll men hoppa för all del över Celebrity Poker. Gå istället in på närmaste onlinebutik och köp NewsRadio på dvd. Det är definitivt värt det.

"Buffy the friend slayer"

Jag är helt klart uppspelt. Såhär: Jag trodde att Prison Break skulle vara bra, men jag hade ingen aning om att det skulle vara mästerligt. Jag vill inte gå händelserna i förväg och älska serien riktigt än, samma misstag jag gjorde med Lost, men konstaterar att de första avsnitten slog alla förväntningar. Definitivt mer än bara hype.

För det första: Tempot, herre min gud, Tempot. Att under två avsnitt lyckas förklara hela handlingen som samtidigt låta karaktärerna växa är inget annat än imponerande. Man förstår direkt hur allting hänger ihop och varje scen känns som en cliff hanger. Den eskalerande raskonflikten i fängelset skapar miljö och möjlighet för författaren Paul Scheuring att spela ut karaktärerna mot varann, så att de snabbt men trovärdigt bekänner färg (häpp) så att säga. Mycket snyggt.

Och förresten: Det är nästan så att man måste besöka ett amerikanskt fängelse för att se om det verkligen är som i Prison Break, OZ etc. Är cellerna verkligen staplade skokartonger, praktiskt taget öppna, vända mitt emot varandra? Hur många mord sker egentligen inne i fängelserna?

Äntligen gör TV3 någonting rätt!!! Tårta till personalen. Peter Stormare har (tillsammans med massiv utomhusreklam) använts med ypperlig tajming för att lansera serien. Dessutom gör han äntligen en riktigt bra roll igen. Hans karaktär, John Abruzzi, är perfekt i sin desperata utsatthet maskerad som stenhård (fd.) maffiaboss. Paniken lyser igenom när han tvingas klippa av en tå på Michael Scofield. Och hur snygg, och för den delen bra, är Wentworth Miller? Det här kan bli någonting riktigt riktigt bra!

Starten på Prison Break får 8/10, with a bullet.

The Shield håller spänningen uppe. Ännu ett mycket bra avsnitt som driver vidare mot den oundvikliga och annalkande smällen, då Shane till sist måste konfronteras av Vic, Vic av Rowland och Rowland av Aceveda. Avsnittets titel "Insurgents" (def: Rising in revolt against established authority) anspelar naturligtvis på alla de problem som nu byggs upp på stationen. Stressen och pressen tvingar alla att köra taggarna utåt.

Att Dutch bjuder ut Vic’s ex kändes minst sagt märkligt, men samtidigt väldigt roligt. Dutch är underskattad av alla och det känns som att han kommer att få sin upprättelse till sist. Heja Dutch.

Betyg: 8/10

CSI NY: Gary Sinise’s ”Mac” har det kämpigt. Förra veckan var det Messer som var uppstudsig och den här veckan var det Stella Bonasera som klev över gränsen (och bland annat droppade repliken "Buffy the friend slayer" om överklasstjejen som av misstag sålt heroin till sina klasskompisar) och fick en reprimand. Apropå det så vill jag veta mer om varför Messer agerade som han gjorde – det är svagheten med CSI, och fristående avsnitt i allmänhet, att de aldrig riktigt följer upp någonting. Det gör att karaktärerna blir ytliga och det är omöjligt att bry sig om någonting annat än storyn. Men det kan väl vara bra så antar jag…

Till sist

FOX bjuder på slanglexikon för den som har svårt att hänga med i Prison Break. Väldigt underhållande såklart:
Michael: “I’ve got no BEEF with you.”BEEF: Conflict; a score to settle.

Apropå Beef – ingen säger det bättre än Mos Def och Taleb Kweli aka Blackstar som under sitt framträdande på Chapelle Show berättar för oss vad Beef egentligen är. Köp dvd’n, framträdandet ensamt är värt pengen!