Det nya Ally McBeal

Idag har jag njutit mig igenom säsong 1 av både Chapelle Show och The Wire – en liten julklapp till mig själv kan man säga. Dessutom, som alltid på en tisdag, Grey’s Anatomy.

Grey’s Anatomy är det nya Ally McBeal. Jag ser det så tydligt och vet var det är på väg, men kan ändå inte sluta gilla serien mer och mer. Förutom att Meridith då och då med sin berättarröst rör sig farligt nära Felicity’s förnumstighet, så är avsnittens titlar, exempelvis kvällens ”If Tomorrow Never Comes”, alltid extra övertydliga i sin anspelning på den new age-iga sensmoralen… som i sin tur ALLTID sitter som en smäck i slutet av varje program. Carpe Diem. Igen.

Men, som sagt, samtidigt är det smittande charmigt just nu. Rollbesättningen är klockren och nu när alla karaktärer börjar hitta hem så känner man igen sig tillräckligt mycket för att kunna följa storyn som en lättläst novell. Vilket är exakt vad man vill kl. 21.00 en tisdag. Jag sitter och undrar saker som när å när ska stackars George ta mod till sig att prata med Meridith och hur ska hon i sin tur sänka honom på ett värdigt sätt. Lite läskigt, men jag vill verkligen veta.

Avsnittets betyg: 7/10

Dagen i övrig har ägnats åt två av mina absoluta favoriter på tv de senaste åren. The Wire och Chapelle Show. The Wire håller jag där uppe med Six Feet Under och säsong 1 är verkligen så otroligt värd att köpa. Detsamma, men mer bara för att kunna plocka fram då och då, gäller Chapelle Show. Vissa sketcher och för den delen artistframträdanden (som han är helt unik med) är pur världsklass. Chris Rock-klass kanske man kunde säga… om det inte vore för att allt Christ Rock gjort efter och utanför stand up-scenen, inkl. nya serien Everybody Hates Chris, suger.