ÅRSBÄSTALISTAN

Och som sista inlägg i år kommer här årsbästalistan. Nu kör vi:

1. CSI LAS VEGAS – GRAVE DANGER

Tarrantinos fascination/passion för CSI ledde till att han fick regissera säsongsavslutningen som först visades fristående på Canal + och sedan på ordinarie tid på Kanal 5. CSI har aldrig varit bättre och enligt min mening var det årets tv-höjdpunkt.

2. ENTOURAGE – säsong 1 + 2

Entourage var årets överraskning och tillika bästa serie. Jeremy Pivens sanslösa, underbara och fullkomligt skrupelfrie agent Ari var dessutom årets bästa karaktär. Jag älskar allting med den här serien!

3. THE WIRE – säsong 2

På min världens-bästa-serier-någonsin lista är The Wire topp 3 alla dagar i veckan. Bägge säsongerna har varit 10/10 och säsong 3 är utan tvekan den serie jag ser fram mest emot under 2006.

4. CARNIVALE – säsong 2

Just det! Carnivale tvingade tittaren att ifrågasätta vad i helvete man höll på med både en och två gånger under åren. För på ytan hände ingenting. Och trots att säsong 1 var fantastisk i sin dramatik, nerv och övernaturlighet så var det samtidigt tålamodskrävande till max. Handlingen bars hela tiden varsamt fram av karaktärerna. I säsong 2 fortsätter resan i samma tempo men spänningen byggs upp undan för undan och upplösningen episk. Vi serveras den sista, men alltid återkommande, striden mellan ont och gott på ett chockerande sätt. Jag tror inte på gud men jag tror på Daniel Knauf.

5. HOUSE – säsong 1

6. THE SHIELD - säsong 4.

7. WEEDS – säsong 1

8. THE OFFICE – am version.

9. TREDJE SKIFTET – sista säsongen

För sättet de under de två sista säsongerna lyckades vända en ganska trist mainstreamserie till någonting helat annat, nämligen en smart och angelägen historia om personer man bryr sig om. Brandmännen skrevs ut och in kom i stället en superskurk spelad av Gene Simmons! Fy Fan vad smart. Personligt. Och bra. Extra poäng för den snygga avslutningen också.

10. EXTRAS

Fan, nu när jag skrev in serien på 10’e plats blev jag plötsligt lite osäker på om den platsar överhuvudtaget. Fast å andra sidan så är scenerna med Kate Winslet och Samuel L Jackson så underbart pinsamma att skämskudden får sista ordet: Klart den ska vara med. Dåså.

Missarna:

SVT lägger Säsong 6 av Vita Huset i SVT 24. Hur sjukt är det? Det är så sjukt att serien (läs: Kanalen) nu har så få tittare att det inte ens ratar. Hatar SVT. Apropå det:

Kommer Sopranos tillbaka? (från svt.se):
SVT kommer att sända även säsong sex av Sopranos. Avsnitten är dock inte inspelade än och vi kan därför inte visa dem förrän tidigast 2007.

Nip/Tuck – säsong 2 sög hårt. Nu kommer säsong 3 (!) på SVT under 2006. Hmmm.

LOST - jag känner mig sviken av Lost. Det lovade någonting som det aldrig kunde hålla. Och vad i helvete hände med isbjörnen?

--

Tillsist: Jag lägger ROME utanför den här listan för att ge den en andra chans. Vi får se i slutet av 2006. Detsamma gäller Vita Huset säs. 6 som visas på SVT från den 23 januari - samma tid som The Shield. The Daily Show är egentligen ingen serie och hamnar därför, oavsett hur mycket jag älskar den, utanför årslistan.

TV LISTAN: nytt år nytt utseende, perfekt för 2006.

Commander in Chief

TV4 har rättigheterna till två potentiella mainstream-succéer nästa år: House (som redan visas av Canal +) och ABC’s hit-serie om Amerikas förste kvinnliga president, Commander in Chief. House kommer såklart få sitt erkännande på TV4, som den högkvalitativa och nyskapande serie det är, men jag tror faktiskt att Commander in Chief kan lyckas ännu bättre.

Och Commander in Chief börjar onekligen lovande. Geena Davies vicepresident Mackenzie Allen informeras om att den sittande presidenten har fått Stroke, och hastigt och lustigt befinner sig hon och hela hennes familj i Vita Huset. Faktum är att just den biten känns trovärdig och inte alls speciellt långt borta.

Serien håller ett högt tempo från början och intrigerna och konfrontationerna är många. Till skillnad från Vita Huset så ligger seriens fokus mycket mer på presidenten och utgår från hennes synvinkel. Dialogen är enklare och rakare med mindre jargong och politisk humor, vilket kommer att göra det enklare för fler att hänga med och känna sig delaktiga.

Seriens knorr ligger i att Mackenzie Allen är independent, dvs. inte knuten till vare sig republikaner eller demokrater. Detta gör att hon slipper rätta sig efter partipolitik under de två år hon har på sig att styra landet, vilket i sin tur leder till fler möjligheter för seriens författare.

Ett par märkliga och lite konstlade situationer/scener tvingas in för att få ihop det hela. Tillexempel:
Mackenzie Allen ombeds först att avgå och planerar att göra så tills det tilltänkta alternativet, den makthungrige ultrakonservative Nathan Tempelton (Donald Sutherland), under ett kort samtal totalt frångår sin roll som politisk räv. Genom att sätta rekord i republikanska klichéer och samtidigt förolämpa kvinnor över hela världen tvingar han Mackenzie att tillsist välja presidentämbetet för landets bästa. (snyft).

Betygen på diverse amerikanska forum har snittat runt 8/10, vilket är högre än mitt första intryck (de två första avsnitten). Mitt första betyg blir 7/10, men jag misstänker att jag kommer tappa intresset relativt snabbt när den första ruschen lagt sig.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det Commander in Chief verkligen gör för mig är att visa på Vita Husets storhet. Jag fick i veckan se dvd-boxarnas heliga graal, Vita Huset säsong 1-6, i en fulländad låda. Efter att ha sett och jämfört respektive första avsnitt så är klasskillnaden markant i allt ifrån presentationen av karaktärerna till dialogen. Herregud – när Bartlett gör entré för första gången och lågmält skäller ut den kristna högern så stannar klockorna. Vi pratar Hysénklass. Tv blir helt enkelt inte bättre än så.

2006 rivstartar som alla vet med Prison Break på TV3 (2/1) och sista säsongen av Six Feet Under (6/1) på Canal +, som dessutom visar The Making of ROME nu i början av januari – håll utkik efter det. Vi ses i tv-soffan!

Gott Nytt År.

Det nya Ally McBeal

Idag har jag njutit mig igenom säsong 1 av både Chapelle Show och The Wire – en liten julklapp till mig själv kan man säga. Dessutom, som alltid på en tisdag, Grey’s Anatomy.

Grey’s Anatomy är det nya Ally McBeal. Jag ser det så tydligt och vet var det är på väg, men kan ändå inte sluta gilla serien mer och mer. Förutom att Meridith då och då med sin berättarröst rör sig farligt nära Felicity’s förnumstighet, så är avsnittens titlar, exempelvis kvällens ”If Tomorrow Never Comes”, alltid extra övertydliga i sin anspelning på den new age-iga sensmoralen… som i sin tur ALLTID sitter som en smäck i slutet av varje program. Carpe Diem. Igen.

Men, som sagt, samtidigt är det smittande charmigt just nu. Rollbesättningen är klockren och nu när alla karaktärer börjar hitta hem så känner man igen sig tillräckligt mycket för att kunna följa storyn som en lättläst novell. Vilket är exakt vad man vill kl. 21.00 en tisdag. Jag sitter och undrar saker som när å när ska stackars George ta mod till sig att prata med Meridith och hur ska hon i sin tur sänka honom på ett värdigt sätt. Lite läskigt, men jag vill verkligen veta.

Avsnittets betyg: 7/10

Dagen i övrig har ägnats åt två av mina absoluta favoriter på tv de senaste åren. The Wire och Chapelle Show. The Wire håller jag där uppe med Six Feet Under och säsong 1 är verkligen så otroligt värd att köpa. Detsamma, men mer bara för att kunna plocka fram då och då, gäller Chapelle Show. Vissa sketcher och för den delen artistframträdanden (som han är helt unik med) är pur världsklass. Chris Rock-klass kanske man kunde säga… om det inte vore för att allt Christ Rock gjort efter och utanför stand up-scenen, inkl. nya serien Everybody Hates Chris, suger.

I love the smell of a cover up in the morning.

Måndagar handlar numera bara om CSI NY och The Shield. Vi börjar med The Shield.

Det här avsnittet, Tar Baby, innebar en definitiv tempohöjning för säsong 4. Dialogen smattrade och det bjöds på stekheta konfrontationer, internhumor (på Dutch’s bekostnad såklart) och rap-referenser (Method Man). Kort sagt så älskade jag det här. På senare tid har jag gått och funderat på två saker:

1. När ska Antwon Mitchell konfrontera Shane's rasistiska nedvärderande stil?
2. Hur och när ska Aceveda attackera Monica Rowland på riktigt?

Bägge frågorna fick sitt svar i det här avsnittet. Antwons övertydliga motdrag (svaret på den ”misslyckade kommunikationen”) var lika hänsynslöst avskyvärt som genialiskt. Nu äger han Shane och Army, vilket naturligtvis ytterliggare kommer att försvåra samarbetet med Mackey. Att Antwon nu visat sitt rätta ansikte känns förresten både bra och trovärdigt. Likaså att Acevedas politiska erfarenhet vann honom en seger, ang. rätten att beslagta egendom köpt med ”knarkpengar”, över Rowland inför befolkningen i Farmington. Men Glen Close har knappast tagits in i serien för att få stryk en hel säsong så håll utkik efter comebacken!

Det snyggaste och mest övertygande med hela säsong 4 hittills är att författarna/regissörerna (i det här fallet Guy Ferland) lyckats få Anthony Anderson (Antwon Michell) att verka trovärdig som knarkhandlande gängledande roughneck. Han har ju annars under hela sin karriär haft en tendens att dyka upp i exakt samma roll om och om igen, som den tjocka lallande tokstollen som säger lustiga saker och slår sig själv hela tiden. Grym casting.

Avsnittets betyg: 9/10.

CSI NY är fortfarande officiellt inne på säsong 1. Inte 2, som jag skrivit tidigare. Detta beror på att det är 24 avsnitt per säsong och att Kanal 5 valde att bryta upp dem, så tekniskt sett är det del 2 av säsong 1.
Eh, hur som helst…

Man får ta CSI-serien för vad det är och på sin egen skala var det här ett bra avsnitt.

Gary Senise får i vanlig ordning leverera ett par perfekta citat, bland annat Apocalypse Now-referensen : I love the smell of a cover up in the morning.

En sak som stört mig länge är Messer och Burn’s överdrivna New York-dialekt. Det har verkligen nästan förstört hela serien för mig, tills jag nyligen gjorde min hemläxa och upptäckte att bägge, Carmine Giovinazzo och Vanessa Ferlito, är födda och uppvuxna i just New York. Staten Island och Brooklyn för att vara exakt. Plötsligt känns det hela väldigt äkta istället. Så kan det gå.

Vanessa Ferlito är förresten kanske snyggast på tv just nu. Eller?

Avsnittets betyg: 7/10.

Blessed is he who delivers this asshole onto me

“From strolls down the red carpet to a singing gig at a baseball game, Skyler Stone can get anything he wants for free. Why? Because he's a con man.”

CON är en ny serie som startar på Canal + i slutet av januari. Sändningstid är relativt sen, vilket dessvärre inte innebär att CON är speciellt hård eller explicit. Tvärtom är den trots sitt lovande namn hemskt PC. Hur som helst. Skyler Stone är mannen, The CON, som tar koncept som The Jamie Kennedy Experiment och Punked till en ny nivå. Han inte bara förnedrar ont anande människor, vilket alltid är underhållande, han får dem även att ge honom allt han vill ha gratis. Och då menar jag allt från en lunchhamburgare på McDonalds till en hel dags tjänster från en snobbig svindyr salong där personalen tror sig medverka i Extreme Homeless Makeover.

Kort sagt – det handlar om att skaffa sig saker och ting gratis och samtidigt skratta åt dem som bistår.

CON, som i USA visas av Comedy Central, är bitvis är riktigt smart men lika ofta bara jobbig. Jobbig på samma sätt som en lite för högljudd lillebror, ni fattar. Jag halvligger obekvämt i soffan, med skämskudden på behörigt avstånd, och ler sådär lite motvilligt. Kanske är det en fråga om ålder och målgrupp? Jag tycker idén känns gjord på det stora hela, även om det som sagt finns ett nytt tänk i CON som jag (tydligen!) uppskattar. Detaljer som: ”We’re gonna MSH”, där MSH står för Make Shit Happen, är ett uttryck som jag vet kommer vrålas bakom en och annan bardisk i vinter. Om inte annat från mig, på Centro, varenda vecka!

Betyg på CON: 6/10.

Samtidigt rullar The Shield vidare. Acevedas problem på det personliga planet fortsätter och tycks kunna bli en riktig rysare. Minnena av våldtäkten är fortfarande inte bearbetade och nu när han tycker sig ha fått en carte blanche av sin fru (do what you have to do to get it out of your system) så söker han ”professionell” hjälp.

Under tiden söker Vic hjälp från gatan och levererar en topp-10 replik på kuppen: Blessed is he who delivers this asshole onto me. Undermeningar, någon?

Shane blir ovetandes påkommen med handen i fel kakburk och luras till att på nytt söka sig till the Strike Team. Kung.

Betyg: 8/10

Säsongsavslutning av ER. Vad i all världen hände med min serie? Pung.

Betyg: 5/10.

Måndagar etc.

Kort kommentar om måndagar: Man hatar dem.
Å andra sidan kan man komma hem till: CSI New York, ER och The Shield.

CSI New York börjar de onkeligen hitta rätt. Hamnavsnittet luktade The Wire lång väg.
The Shield såklart redan där. Jag älskar Monika Rowland (Glen Close) och det faktum att henns rollfigur sakta byggs upp för att oundvikligen konfronteras med Vic Mackey och/eller Aceveda.

listor

Bullz-eye är onekligen där när det handlar om TV. Deras topplista är värd en titt:

1. 24
2. Sopranos
3. Scurbs
4. Entourage
5. Arrested Development
6. Deadwood
7. The Sheild
8. Six Feet Under
9. South Park
10. Lost
11. House
12. Family Guy
13. Chapelle Show
14. Curb your enthusiasm
15. The Simpsons

TV LISTAN 051211

Vansinnigt stressig vecka... så här kommer en kort sammanfattning med en dessutom något förkortad tv-lista.

Jag hatar att ha rätt hela tiden. Treshold är precis så gräsligt trist och omodern jag misstänkte att den skulle vara. Hoppa över den för guds skull! Över huvud taget är det väl bara Arkiv X och TAKEN som gjort någonting för Sci-Fi genren på senare år? Inte det som lyfter TV4 Plus. VM-Lottningen: gäääääääääsp.

Tresholds betyg: 4/10

Jag gillar vad som händer med CSI NY. Det var veckans mest sedda program på Kanal 5 och det är ingen slump att populariteten ökat. Som utlovat har de mörka inslagen i produktionen lättats upp en hel del. Förra säsongens försök att vara ett slags ”Seven” utan att kunna fånga den regndränkta panikartade skräckkänslan gjorde att allt bara kändes fel. Nu är det andra bullar – högt tempo, snärtiga repliker och fall man faktiskt blir nyfiken på... men fortfarande i kulisserna av en skitig storstad. Tv Listan applåderar.

Avsnittets betyg: 7/10

Oprah hos Letterman var ett viktigt tv-ögonblick som aldrig någonsin kunde leva upp till förväntningarna som byggts upp under alla år som ”fejden” pågått. Det lyfte aldrig riktigt… men var självklart ändå fint på något vis. Och lyssna nu på detta: Letterman är som Madonna - det går aldrig att räkna ut honom.
Det är lite trist att vecka efter vecka skriva upp House, Weeds och The Shield - men fler av oss borde vara där. De här serierna är bra på riktigt! Tell a friend!

TV LISTAN 051211

1. Lasermannen – ja, det blev som det skulle. Betyg: 9/10
2. Weeds
3. House
4. The Shield
5. Gray’s Anatomy
6. CSI NY
7. Daily Show
8. ER
9. WPT – reprisen är räddaren i söndagsnatten!
10. ?

Till sist: Arctic Monkeys på Kägelbanan & Strokes på Debaser var veckans solklara höjdpunkter! Gustav Gelin överhördes efter spelningen förutspå att Monkeys kommer att bli ”massive”... vågad gissning där Gustav.

TV LISTAN 051203

Är jag galen, eller visade Canal Plus samma avsnitt av Weeds som förra veckan? Älskar iofs "The Fakery" men vill hellre se fortsättningen. Vad hände där?

TV LISTAN 051203:
1. Lasermannen
2. House
3. Grey's Anatomy
4. The Shield (ny)
5. The Daily Show
6. Coupling (repris, men jag gillar den här serien otroligt mycket)
7. Celebrity Poker (Rodmans fantastiska raseriutbrott)
8. ER
9. Broomwell High (ny)
10. Monk (re)

Lasermannen tog definitivt steget mot att bli den klassiker alla redan säger att den är. David Dencik regerar stort. Han är faktiskt helt otroligt bra. Det trista med Lasermannen, för TV Listan vill säga, är att allting redan är sagt - både gällande boken (betyg: 9/10) och serien (hittills 8/10). Färdiganalyserade helt enkelt. Jag nöjer mig med att hålla med. Lasermannen är den bästa svenska tv-produktionen på mycket mycket länge. Kommissionen och Medicinmannen (som till och med Sundvall själv tydligen skäms över) är obarmhärtigt avslöjade som de lågbudgetskämt de är.

Avsnittets betyg: 9/10

Topp tre intron dvs. ljud&bild till tv-serier (den spontana listan):
1. Angels of America - som förövrigt, trots en mycket lovande inledning, var ett fiasko utan dess like - men introt med kameraåkningen upp mot statyn är fantastisk.
2. Sopranos - en skön bilresa med Tony S genom New Jerseys (o-)sköna omgivningar.
3. The Wire - helt enkelt stenhårt.

Och jag måste prata lite om House också. Veckans avsnitt ”Control” var definitivt ett av de bästa hittills. Väldigt personligt. Det blir otroligt snyggt när manusförfattarna väver ihop de olika spåren och låter konflikterna växa parallellt. Dr House vs Edward Vogel (sjukhusets nye mercenat och styrelseordförande) kan bli vinterns fight! Gillar också att det tog nästan hela avsnittet innan jag lyckades placera veckans kontrollfreak till patient - Nina Meyer från 24. Jag släppte 24 efter säsong 1. Jag menar: kidnappning, skenavrättning, tunga droger, försök till våldtäkt etc. Allt på 24 timmar, utan att någon inblandad verkade må speciellt dåligt av det.

Avsnittets betyg: 8/10

Apropå intron så är Massive Attacks ”Teardrop” den perfekta intromusiken till House.

--

Nip/Tuck är äntligen ute från TV Listan. The Carver – VI HÖRS!!! Broomwell High är ny på TV Listan. Jag gillar verkligen den här serien och ska ge den en ordentlig chans. Stor potential. I veckan tvingade jag mig igenom ett avsnitt av Significant Others bara för att vara helt säker på att jag tyckte rätt… och ja, den suger fortfarande hårt. Igen – Weeds – vad var det som hände Canal Plus?