Michael K Williams

Ok - ingen, TV-Listan säger INGEN, är galnare än R Kelly. Fråga Dave Chappelle. Alla har väl redan sett den klassiska f a n t a s t i s k a R Kelly-pastischen ”Piss On You”?

Så det här ska egentligen handla lite om Michael K Williams, mannen som spelar Omar i The Wire. I The Wire är det nämligen så att den elakaste mest hänsynslösa gangstern också kan visa känslor, ömhet och empati; och Omar är TV-Listans absoluta favoritkaraktär på tv just nu. Den rollkaraktärens utveckling definierar allt som är bra med TV-dramatik från USA just nu. Det underbara tålmodiga tempot som litar på tittaren. Det är tempot som så småningom visar att till och med den mest älskvärde rollfiguren har svarta sidor. Att ingen person är endast god eller ond.

Men tillbaka till R Kelly. TV-Listan satt i allsköns ro och gick igenom dvd-hyllan och återupptäckte där R Kellys obegripligt underbara tolvdelade otrohetsdram till mästerverk Trapped In The Closet. Alltså, först och främst – när man ser hela serien (som The R själv vill kalla an urban operett) så blir man smärtsamt införstådd med det faktum att det egentligen inte är så konstigt att R Kelly gillar att kissa på sina tjejer, som dessutom allt som oftast är under 16. Han är ju uppenbarligen helt jävla vansinnig. Och naturligtvis ett geni.

Hur som helst. En bit in i det hela, kanske i avsnitt fyra eller så, så får vi se polismannen (ni vet – han som legat med R Kellys rollfigurs fru… under tiden R Kelly själv legat med hennes bästa kompis… etc.) svänga tillbaka, och bakom ratten sitter ingen mindre än Michael K Williams och ser lika obevekligt hård ut som Omar. Senare visar det sig att James, som karaktären heter, också (såklart) blivit bedragen. Hans sydstatsdialektala fru ligger nämligen med en dvärg… med hjärtsvikt.

Ja, ni fattar själva. Köp den genast här och nu!

Annars säljer CDON ut TP3 Reloaded (CD + DVD) för bara 79 kronor, vilket är så billigt att man är dum om man inte köper. CDn innehåller bl.a. låten In The Kitchen, som i sig är värd pengarna. Den är het som chili. DVDn erbjuder kapitel 1 - 5 av Trapped In The Closet. Slå till.

Hej då Joey!

Joey är nu officiellt död. Kanal 5 har en säsong kvar att sända men sedan är det slut i rutan för en serie som ofattbart nog vuxit säsong för säsong och nu fungerar riktigt bra på femman. På NBC fick serien en enda chans på bästa torsdagstiden innan den drog bort för alltid. Så går det ibland.

Kanal 5 vinner 2006

OC går bättre och bättre, och har först nu nått sin potential. Invasion levererar ”enligt estimat” vilket inte riktigt stämmer på kampanj nivå. Royal Leauge har totalt saboterat tablån de torsdagar då matcherna visats. Nu ersätts den slotten omedelbart. Desperate Housewives har börjat hitta publiken igen efter en nedgång i slutet av förra säsongen då INGENTING hände. Tillsammans med Joey har man en riktigt stark tisdag. Gilmour Girls… eller vad var nu det för Freudian slip? Grays Anatomy menar jag förstås… kommer tillbaka med säsong 2 efter Desp Housewives och lär fortsätta uppåt.

Under året ska följande trio lanseras för att äga PT under den kväll som nu väljs:

Into The West – Spielbergs tredelade western-drama, som redan visats på Canal Plus i omgångar sedan december. Kan brytas upp i kortare avsnitt… vilket faktiskt inte gör någonting. En del i satsningen mot en något äldre målgrupp.

ROME – Går nu på Canal Plus för en publik på ca 50 – 60 K. vilket måste anses vara väldigt bra. Det enda oroande, som kan förstöra den givna succén på Kanal 5, är att de redan nu flaggar för att bryta upp säsong 1 i två mini-säsonger. Att exempelvis visa de första sex delarna och sedan ta en paus för att köra igång den egenproducerade Trustor möter Tusenbröder-serien Hombres. Jarowskiproducerat. Inspelat i Sverige och utomlands. Känns så här på förhand som en superhit! Kanske höstens stora vinnare i 15-34.Otroligt spännande! Men det gör ingenting för ROME.

Hur som helst så ser det bra ut för Kanal 5.

Some Quaker thing?

"What is this? Some Quaker thing? You fuck someone's husband to death and then bring them a quiche?" (Brenda)

TV-Listan älskar att Nate dog. Och att serien fortsätter att producera svidande tillbakakämpade tårar i soffans mörkaste vrå. De två senaste avsnitten på Canal Plus (säsong 5), Ecotone och All Alone, har räddat hela säsongen… som efter en fantastisk start plötsligt tappade det mesta. Nu är det tillbaka. Två avsnitt kvar.

Som vanligt är musiken perfekt placerad och används för att definiera karaktärerna, speciellt de nya. Ted tillexempel avmystifieras på ett snyggt och trovärdigt sätt då han under bilfärden med en förkrossad hysterisk Claire lyssnar på Kelly Clarksons singel ”Breakaway” och villigt erkänner att han älskar topp 40… och får allt att kännas lite enklare och mindre konstlat. Ted representerar en ny typ av mognad för Claire, som inte behöver vara tråkig men som inte heller snyltar på ungdomens krav på credd. Nästa gång vi ser dem i bilen är det Dixie Chicks ”Landslide” som hörs. Dixie Chicks kommande platta är förresten producerad av Rick Rubin och från vad TV-Listan tagit del av så låter det
o t r o l i g t bra.

Begravningsscenen var det starkaste hittills i år och SFU är fortfarande nummer 1. Believe.

(både dixie chicks landslide och kelly clarksons breakaway finns även på I Tunes)

Den engelska eller den amerikanska?

Nej – inte The Office. Coupling såklart!

Det märkliga är att TV-Listan babblat på om den amerikanska versionen av Coupling i flera år, i andra sammanhang, och har alltid mints den som väldigt bra. Men efter ca fem sekunders research så framgår det att NBC la ned den efter bara fyra avsnitt – uppenbarligen dem som sågs och älskades – vilket måste ha varit för ca tre-fyra år sedan. Vilken kanal det var är fortfarande höljt i dunkel… kan det ha varit Canal Plus?

Den grymt charmiga och flirtiga engelska versionen är hur som helst originalet (2001-2004) och har sänts i omgångar i SVT. Och precis som en vilken ZTV-serie som helst (vilket säger en hel del om vilka problem som finns på SVT) så har man ingen aning om vilken säsong eller del man ser. Som tur är spelar det mindre roll för Coupling, än säg OZ. US-versionen är/var utan tvekan snyggare och karaktärerna ger sken av att vara mer framgångsrika. UK-versionen utspelar sig till stor den på den lokala puben (typ) även om den på amerikanskt sätt har en märklig sitcom-soffa mitt i rummet.

Grundkonceptet är givetvis detsamma i de bägge versionerna. Tre killar och tre tjejer träffas och babblar på om relationer och sex… och sex. Det låter fruktansvärt så här i skriven text – men i rutan fungerar det. Skämskudden hade spelat en stor roll för tittaren, om det inte vore för att karaktärerna är så stereotypa (på ett bra sätt) att man hela tiden anar vad som komma skall. Ändå skrattas det.

Det hela utgår egentligen från de normala Susan och Steve. Alla diskussioner kanaliseras till sina respektive ytterligheter, och görs därmed skruvat roliga, genom att låta de egoistiska ”Jane & Patrick” dra tråden åt sitt håll, för att sedan låta ”Jeff & Sally” spegla den raka motsatsen. Ungefär som de klassiska ”ängeln och djävulen” som annars vanligtvis syns över axeln på Pluto (eller den lilla flickan i Pinks nya video) när han ställs inför moraliska dilemman.

Poängen med allt det här är givetvis... ingen vet. Coupling är kul och ni borde se den.

På BBC.com finns det fantastiskt roliga citat och diverse test att underhålla sig med. Exempelvis:

"I need breasts with brains. I don’t mean individual brains, obviously... I mean, not a brain each. You know, I like intelligent women, but you’ve got to draw the line somewhere... I think breast brains would be over-egging the woman pudding." (Jeff)

Sally: Mary Kelly thinks you’re a complete idiot.
Patrick: Then why does she keep looking at my arse when we’re talking?
Sally: She’s lip-reading.

älskar den mäktiga satsningen...

... men hatar det supertöntiga citatet längst ned.

Varför inte slänga in "skrattfest" när ni ändå håller på TV3? En sån här liten detalj kan verkligen förstöra allting för TV-Listan, och vad är det vi kan vänta oss egentligen? "Årets bästa komediserie", som Gradvall och de flesta andra tycker... eller en fräsh Uffe Brunnberg-fars på Intiman, som Knave och TV3s marknadasavdelning vill få oss att tro? Ja, det här är en kraftig (och lite löjlig) överreaktion - men det här är viktigt god damn it. SKÄRPNING

Kritik!

TV-Listan har fått ilsken kritik. Det uppskattas. I det här fallet gällde dock kritiken (som förövrigt kom in kl. 03.00 i söndags natt) TV-Listans påhopp på den svenska översättningen av Unscripted, dvs. Oskrivna Blad. Så… för att klargöra:

När SVT konsekvent mörkar starten av sitt nya inköp, inte ger tittaren någon typ av information och dessutom lägger det på barnprogramtiden 20.00… så anser TV-Listan att det är en tydlig signal att man vänder sig till de redan insatta – som känner serien som Unscripted. Just därför känns Oskrivna Blad som en onödigt påhittig titel och just på SVT känns den till och med vilseledande... vilket kanske rent av var avsikten. När TV-Listan i godan ro satt och zappade… och digital boxen informerade om att det var ”Oskrivna Blad” på SVT så var det bara det faktum att siffran 3 inte fungerar på fjärrkontrollen som gjorde att det första avsnittet faktiskt sågs.

På svt.se står det nu att nästa avsnitt går på tisdag kl. 20.30… och TV-Listan är nästan helt säker på att det INTE var den ursprungliga sändningstiden, vilket ytterliggare späder på hatet mot Sveriges Televisions programavdelning.

Men – avsnitt fyra var hur som helst bra. Inte fantastiskt, men serien är för annorlunda/galen för att ett enskilt avsnitt ska kunna överväldiga en. Det känns väldigt bra att se serien, äkta… vilket såklart är hela poängen. TV-Listan gillar Bryan Greenberg bäst, även om Kristas utskällning av (fel) castingagent inför Sam Mendez var höjdpunkten.

Betyg på Episode 4: 7/10.

Översättare är som fotbollsdomare.

Översättare är som fotbollsdomare. Om de gör sitt jobb på korrekt vis så märker publiken inte att de är på plan/i bild över huvudtaget. På samma sätt, fast tvärtom, kan ett felaktigt utdömt kort eller ett oriktigt översatt ord få samma publik att direkt fokusera på saker som inte har med handlingen/matchen att göra. Domaren/översättaren gör då sig själva till ofrivillig huvudperson, dvs. Anders Frisk. Vad motsvarande översättare heter har TV-Listan inte koll på, men det är tveksamt om han/hon någonsin blivit mordhotad.

En av TV-Listans favoritöversättningar (tack Bulk för det klassiska mailet), som kommer från ett mycket tidigt OC-avsnitt där coola pappa Sandy visar att han är nere med kidsen genom att avsluta ett meningsutbyte med gatans version av Donnie Brascos mångbottnade Forget About It, Word. Detta översattes med det inte riktigt lika street-smarta svenska lågstadieuttrycket Tummis, en formulering som på allvar inte används sedan röd&vita rosen var hett på Södermalm 1980, och som naturligtvis ger dialogens tänkta poäng rakt motsats effekt. Detta i sin tur påverkar scenen, karaktären och hela jävla familjeförhållandet. Vem vill vara gift med en man som i vuxen ålder slänger sig med uttrycket Tummis? TV-Listan säger inte att det bara beror på det, men mamma Kirstens alkoholproblem har eskalerat under åren och familjen Cohen repade sig aldrig. Nu känns varje avsnitt som en evighetsscen i Sunset Beach. Varför Kanal 5, varför?

Och nu när det här inlägget kom att handla om OC kan TV-Listan passa på att tipsa om Peter Gallaghers soloplatta ”Seven Days In Memphis” (EPIC). Kolla in sajten och den charmigt regniga videon där OC-pappan och OC-mamman spelar ut hela det sentimentala registret till Lucinda Williams-låten Still I Long For Your Kiss (finns även på I-Tunes). Onekligen ett måste för de devota OC-fansen.

But I digress… det här skulle egentligen handla om veckans avsnitt av Unscripted, House, The Wire och Six Feet Under. Samt smygtitten på den nya serien Surface som börjar på Canal Plus inom kort. Oh well – en annan dag.

Invasion

Invasion tappar tittare och ligger på en skrämmande låg nivå nu, men jag tycker samtidigt att programmet blir bättre och bättre. Det är lite mjäkigt och och väl gulligt ibland, men såna här serier får ta genvägar tycker jag. Det hör liksom till. Hur som helst - det ska bli intressant att se vad som händer med tittandet när OS är över.

Nu kör vi!!!

Varmt välkommen på TV3:s exklusiva förhandsvisning av komediserien

My Name Is Earl

Stockholm på biograf Park, Sturegatan
Göteborg på biograf Royal, L. Nygatan 2
Malmö på biograf Palladium, Söderg. 15

My Name Is Earl är en prisbelönad komediserie som handlar om småtjuven Earl Hickey. När han blir lämnad av frun samtidigt som han blir påkörd och tappar en högvinstlott böjar han fundera. Kan det vara så att dåliga människor råkar ut för dåliga saker? Utrustad med en lista över allt trasigt han någonsin gjort försöker han ta reda på hur det egentligen fungerar med karma.

Karma is a funny thing!

Välkomna!

Ain't That A Shame

Säsongsavslutningen av The Shield blev lika stenhård och bitterljuv som TV-Listan hoppats på. Glenn Close's sista avsnitt i serien var också hennes absolut bästa, där hon fick chansen att spela ut stora delar av sitt känsloregister. Capt. Rowland gick segrande ur sin sista strid, men förlorade kriget på ett förödmjukande sätt. Vackert och sorgligt.

"Ain't That A Shame" liknade The Wire mer än någonsin, speciellt som att bägge nyligen haft identiska barscener med massivt spritintag och tal för avliden kollegor/kollega. Men också för att de hyllar antihjälten och det ärligt osentimentala, vilket gör det hela trovärdigt.

Betyg The Shield säsong 4: 8/10

Canal Plus - ge oss säsong 5 nu (eller i alla fall... snart).

Dave Chappelle hos James Lipton

Dave Chappelle gjorde två säsonger av Chappelle's Show för Comedy Central, innan han enligt Hollywood "blev galen" och åkte till Afrika. I detta möte med mästaren James Lipton, i Inside the Actors Studio, lägger Chappelle fram sin syn på saken, och gör oss alla lite klokare (och gladare). Och BTW – hur fantastisk är inte James Lipton?

Hur som helst: Klicka genast här! och sedan på de olika videoklippen. Sen är det bara att klicka på Chappelle's Show länken för previews av säsong 3. Kung!!!

"There's never been a paper bag for drugs. Until now."

”In DVD form, the series could be called “17,” since that’s how many hours a season runs without commercials; still, that’s a lot of couch time for a weekend.”
Nancy Franklin skriver fantastiska krönikor om TV i The New Yorker. Den senaste, som publiserats på nätet, handlar om “24” och du måste läsa den här.

I övrigt: är någon som kan begripa varför CSI Miami slår Prison Break på måndagar? David Caruso är hemsk och just Miami är absolut sämst av de tre versionerna. Under tiden blir Prison Break bättre och bättre. Vad är det som händer i tv-sofforna? Här får TV-Listan mycket riktigt skämmas - det är ju inte alls Miami, utan Las Vegas (som påpekas i kommentaren). Klantigt - men det ändrar egentligen ingenting i sak. Förutom kanske att jag kan förstå att kvinnor hellre ser CSI Las Vegas än Prison Break (vilket är fallet enligt mätningen), trots Wentworth Miller.

CSI Topp 3:
1. Las Vegas
2. New York
3. Miami

Commander In Cheif känns lika hett som Short Track.

Kort om de senaste kvällarna:
The Wire visade i fredags att serien är tillbaka på allvar. "All Due Respect" (avsnitt två, säsong tre) reintroducerade Omar - den homosexuella gangstern som garanterat är hårdast av dem alla. I övrigt råder det som vanligt ett smutsigt kaos på alla fronter, och nyanserna mellan gott och ont är mer eller mindre helt utsuddade. Nu kan TV-Listan sova gott igen, medveten om att veckoslutet är räddat, om nu Six feet Under skulle klappa igenom fullständigt. Just den risken känns dock inte lika överhängande som för en vecka sedan.

Måndagens avsnitt av The Shield var liksom The Wire fruktansvärt bra. Egentligen är de ganska lika som serier, även om The Wire såklart är en aning tyngre. Men bara en aning. Jag älskar säsong fyra av The Shield och jag älskar att Glenn Close äntligen fick visa sitt vansinnesuttryck. Stenhårt. Om en knapp vecka, på måndag, väntar säsongsfinalen - och det känns onkeligen en aning bitterljuvt. Avsnittet heter mycket riktigt "Ain't That A Shame".

Brothers In Arms

Äntligen är OS-ballen här. Två raka guld på mäktigaste möjliga sätt. Otroligt coolt.

Jag har inte haft såna rysningar i kroppen sedan i går natt kl. 00.30… då President Bartlett mitt i den oväntade piskande tropiska stormen, endast iklädd kavaj och med oregerligt hår börjar sin långa promenerad till presskonferensen, till tonerna av Dire Straits "Brothers in Arms". Aldrig har en låt tonsatt och förstärkt en avgrundskänsla så perfekt. Det momentet och det avsnittet, avslutningen av säsong två, är fortfarande något av det absolut bästa jag någonsin sett på TV. Pur kärlek. Så fruktansvärt bra att jag får gåshud här och nu bara av att tänka på det.

Vita Huset LOVE.

These mist covered mountains
Are a home now for me
But my home is the lowlands
And always will be
Some day you’ll return to
Your valleys and your farms
And you’ll no longer burn
To be brothers in arms

Through these fields of destruction
Baptisms of fire
I’ve watched all your suffering
As the battles raged higher
And though they did hurt me so bad
In the fear and alarm
You did not desert me
My brothers in arms

There’s so many different worlds
So many differents suns
And we have just one world
But we live in different ones
Now the sun’s gone to hellA
nd the moon’s riding high
Let me bid you farewell
Every man has to die
But it’s written in the starlight
And every line on your palm
We’re fools to make war
On our brothers in arms

En trist tv-vecka är över.

TV-Listan lämnar den här trista tv-veckan bakom sig med följande kommentarer:

Six Feet Under - sedan "Nateyboy" lämnade sin kommentar efter avsnittet/inlägget föra veckan så har jag haft en obehaglig känsla i kroppen. Tanken på att säsong 5 skulle kunna sluta på något annat sätt än i ren triug har liksom inte ens funnits på kartan - men nu hade ett frö av tvivel såtts. Och mycket riktigt var veckans avsnitt en ordentlig besvikelse där egentligen ingenting hände. Mest irriterande var Ricos plötsliga sinnesförvirring som raserade alla chanser till försoning med Vanessa. Förhoppningen är såklart att "Nateyboy" (och enligt honom, SFU-fans i allmänhet som redan sett klart hela säsong 5) har fel - och att "Eat a Peach" helt enkelt var ett olycksfall i arbetet. Vi får se helt enkelt.

Betyg: 7/10

The Wire började inte riktigt så starkt som jag hade önskat/hoppats. Frågan är om det ens är möjligt att komma i närheten av säsong 2, kan det verkligen förväntas? Skit samma – huvudsaken är att det är igång och att TV-Listan redan bestämt sig för att älska det.

Betyg: 7/10

Veronica Mars har redan tappat för mycket. Allt det som kändes nytt och coolt i början... har nu blivit tramsigt och påklistrat. Serien får givetvis en chans till revansch, men fortsätter det såhär är TV-Listan inte så imponerad.

Betyg: 6/10

The Shield-avsnittet "Back In The Hole" var helt ok. Den stenhåda scenen där Rowland (Glenn Close) förhör/pressar/hotar/förnedrar Antwon Mitchell är något av en klassiker. Trots det känns det som att hela upplösningen (om detta nu var upplösningen) på fighten mellan Antwon och Mackey slarvades bort lite grann. Förhoppningsvis/förmodligen är det inte över än.

Betyg: 8/10

Prison Break rullar på och blir som sagt bättre och bättre… samtidigt som Commander In Chief blir sämre och sämre. Unscripted är grym på sitt sätt och förtjänar mer uppmärksamhet. Precis som K-Street så har den liksom tappats bort i SVT’s enorma programutbud - och garanterat glömts bort av deras obefintliga pr-avdelning. Hade hellre sett den på Canal + eller till och med TV4.

TV-Listan avskyr CSI Miami… och mest av allt David Caruso. Det enda (ja, det ENDA) som gör serien värd att se är Emily Procter, som tidigare, bland mycket annat, spelade Ainsley Hayes i Vita Huset. En otroligt bra roll som skakade om säsong 2 och skapade ny dynamik i gruppen runt presidenten. Apropå det så känns säsong 6 faktiskt ganska lovande hittills. TV-Listan dubblerar och ser igenom hela dvd-boxen samtidigt som säsong 6 går på SVT. I det tempot som boxen slukas så kommer dvd'n att dra det längsta (eller snabbaste kanske i det här sammanhanget) strået.

LL's tänder.

First things first. Ikväll börjar The Wire 3 kl. 22.30 på SVT 2 – dvs. mitt under pågående avsnitt av Six Feet Under på Canal +. Det påminner lite om The Thrilla in Manilla om ni förstår. Vi snackar tungviktsmöte på klassisk nivå! TV-Listan väljer SFU och spelar in The Wire – och sen avrundars det hela med de sista avsnitten av Vita Huset säsong 1 (DVD). Älskar fredagskvällen.

Den återkommande frågan är såklart: Varför kan inte SVT få sin pressavdelning att fungera på normalt sätt? Uttrycket "tvål i tablån" är fortfarande ett av mina favoritcitat. Den gången handlade det om att förklara varför det gick år och dar mellan Sopranos-säsongerna.

Onsdagen var en stor dag för TV-Listan och House. Först TV4s screening av nya program – där Piloten visades på bioskärm. TV-Listan var våldsamt bakfull efter ett Averna Sour-race på Centro, som aldrig tog slut, men i biosalongens mörker kändes den bitande sarkasmen som det hemliga botemedlet. Jag klev ut i dagsljuset helt renad. I övrigt var det lite otäckt att jämföra Piloten med det första avsnittet av säsong 2 – där allt är version 2.0. Färgerna, dialogen, frisyrerna, sminket, miljön etc. Allt är uppfräschat till max. Det absolut bästa med hela avsnittet var LL’s nya tänder (som det inte går att hitta en enda bild på). Han såg sjukt rolig ut… vilket väl inte riktigt var meningen antar jag. Hur som helst så gick det inte att sluta skratta.

Betyg på avsnitt 1, säsong 2: 7/10.

House startar på TV4 senare i höst.

You Can't Always Get What You Want

Nu har jag äntligen fått lite tid att skriva om säsongsavslutning av House – en av TV-Listans absoluta favoritserier.

”The Honeymoon” är ett perfekt avsnitt som förklarar och utvecklar Hugh Lauries karaktär ytterliggare. Det skapar dessutom förutsättningar för en spännande och intressant säsong 2. Cameron ser hur House känner för Stacy (ex-frun som varit med i två avsnitt) och tycks till sist (äntligen) få någon slags closure när hon inser att House aldrig kommer att älska henne på samma sätt. Det sista som händer i avsnittet är att Stacy erbjuds jobb på sjukhuset, som hon accepterar förutsatt att House ger sitt OK. Vilket han gör… till tonerna av Rolling Stones ”You Can't Always Get What You Want”. Hur snyggt är det? Det skulle inte vara några problem att skriva en hel uppsats om det här avsnittet, för att inte tala om hela serien, men just nu räcker det med att ge det ett rättvist betyg.

Betyg på House, säsong 1: 9/10

Och jag älskar Canal + för att de drar igång säsong 2 redan nästa torsdag!

Basically she's fucking Lance Armstrong

Konklusion: The Wire 3 måste vara ganska fucking fantastic om den ska vinna pris som TV-Listans bästa dramaserie 2006. Six Feet Under säsong 5 slår alla förväntningar hittills.

Det är få serier som på allvar påverkar, som är så omtumlande och intensiva att det svarta trycket i bröstet är påtagligt efteråt när man sitter och skakar i tv-soffan. Vad i helvete är det som händer? TV-Listan har alltid tyckt att SFU säsong 2 var det bästa som någonsin visats på tv, men det kanske måste revideras senare i vår. Skådespeleriet och dialogen, relationerna och karaktärernas utveckling - allt med säsong 5 är 10/10 just nu.

Bäst i den här veckans avsnitt ”Time Flies” var Billys fortsatta mentala förfall. Den resan, som pågått sedan starten av säsongen, är enastående. Min favoritdetalj ur avsnittet är annars att Todd, som lämnats av sin fru för en man med testikelcancer (basically she’s fucking Lance Armstrong), hamnar i säng med Claire, och där ligger naken iklädd endast ett gult armband. Det är förkrossande ironiskt och otroligt roligt. Det är referenserna, detaljerna och alla lager av undermeningar som gör SFU till någonting helt unikt.
En annan sak som fastnade var Maggies ord till Nate: I know that if you think life's a vending machine where you put in virtue and you get out happiness, then you're probably going to be disappointed.

TV-Listan pratar mycket om musik och även om det inte är en slump så finns det oftast belägg. Så också nu. Det är bara att hoppas att alla förstår vilket geni det är som musiksatte den känslomässiga kulissen till födelsedagskalaset - livskris, panik och instängd inträngd is this it? Häng med nu:

Coldplay - Speed of Sound.
Josh Rouse – Winter In the Hamptons.
Arcade Fire – Lies.

Exakt helt perfekt och rätt på så många olika sätt.

Bonus: har ni inte spelat SFU-spelet (frågesport) på HBO’s hemsida så är det läge att göra det här och nu.

Betyg på avsnittet och en tredjedels säsong: 10/10.

Åh Cole!

”Åh, Cole!” utbrast P i tv-soffan igår kväll när vi smygkollade på Invasion – den nya Science Fiction-serien som startar på Kanal 5 inom kort.

”Cole”, är alltså Eddie Cibrian, som i slutet av 90-talet spelade Cole Dechanel i såpan Sunset Beach. Jag nöjer mig med att konstatera att vi alla har olika referensramar. TV-Listan kommer ihåg Eddie som den charmige, lite strulige/barnslige Jimmy i Tredje Skiftet (NBC) och nu senast i Tilt (ESPN) där han spelade Eddie Towne, som återvänder till Vegas för att krossa Michael Madsens ”The Matador” vid pokerbordet. Men nu handlar det om Invasion och där spelar ”Cole” en hyvens man vid namn Russel Varon.

Jag vet inte hur många gånger TV-Listan tvekat inför en ny Science Fiction-serie. Ta 4400 och Treshold tillexempel – skräp. Men givetvis är det som med musik, en bra låt är en bra låt. Invasion är en bra serie, det kan man konstatera redan efter fem minuter. Efter att ha sett hela piloten så tycker jag till och med att den verkar mycket bra. Ni vet – så där så att man direkt längtar efter fortsättningen.

Utan att gå in på den lite krångliga familjesituationen, som dessutom kompliceras av att alla huvudkaraktärerna har mer eller mindre offentliga jobb, så kan man säga att serien utspelar sig i en liten stad i Florida som förstörs av en kraftig orkan. Märkliga ljus faller från himlen och en konspiratoriskt lagd bror (son till Russel Varons nya fru Larkin Groves… ja, ni fattar) fattar misstankar. En märklig kropp fiskas upp ur vattnet och Russel Varons före detta fru, Dr. Mariel Underlay, försvinner under orkanen men återfinns sedan naken utan en skråma på kroppen ute i ett träsk. Ja, det låter lite ostigt – som med all Sci-Fi – men det är det inte.

Skit samma – se den här serien när den startar på Kanal 5.

Betyg på piloten: 7/10

You can't find the Don, you go visit Fredo.

Vad var det som hände igår? Har det någonsin gått fem stycken påkostade amerikanska dramaserier av högsta kaliber, samma kväll, på svensk tv tidigare? Jag ska inte ta det från början, utan gör istället en rankinglista över det bästa jag lyckades se under måndagskvällen:

1. The Shield
The Shield vinner tv-kvällen på grund av att hela säsongen är så snyggt uppbyggd. Veckans avsnitt ”String Theory” var ovanligt jobbigt att se. Två poliser kidnappas och mördas och hela Farmington-området börjar vända sig mot polisens nya taktik, det vill säga att beslagta all egendom som misstänks ha inhandlats med knarkpengar… det vill säga en hel del hus, bilar etc. Stor dramatik som definitivt fortsätter nästa vecka. Älskar The Shield.

2. Prison Break
Den här serien har jag sett klart, men trots att jag vet hur det går så känns det ändå löjligt spännande. Varje scen är en cliffhanger tillsynes utan att tappa i trovärdighet, som exempelvis 24. Precis som 24 så mår Prison Break bäst av att ses under en lång natt, istället för ett avsnitt i veckan där man tappar nerven. Köp på dvd!

3. Vita Huset – starten av säsong 6
Det känns konstigt att lägga Prison Break före Vita Huset. Sett över längre tid är det naturligtvis omöjligt. Men – det har gått väldigt lång tid sedan jag så det sista avsnittet på säsong 5 och dessutom gillar jag inte Donna och Josh-grejen. Samtidigt fattar jag att det här kommer att ordna sig – Vita Huset är på riktigt.

4. CSI New York
Säsongsavslutning. Jag börjar få äta upp mina tidigare kommentarer om Messer och att ingenting följs upp i CSI-serien. Utvärderingen av honom (Messer) är onekligen exakt vad jag efterfrågade. Annars tycker jag att det var ett ganska trist avsnitt och med tanke på att det var säsongens sista avsnitt var det en osedvanligt tråkig avslutning. Mac ska börja dejta igen efter hans tidigare frus bortgång. Lite magknip – javisst, men bryr jag mig egentligen – nej.

5. Commander in Chief
Mycket riktigt så är jag redan trött på den här serien. Det finns potential men det händer liksom aldrig. Geena Davis är cool – men precis som i A Leauge of Their Own så kan man inte låta bli att irritera sig på hennes präktiga uppsyn och korrekthet i alla lägen.